Uppdaterad 06.24 | Publicerad 06.14
Nu kämpar den svårt sjuke pojken för sitt liv bland sopor i Pakistan, och tynar sakta bort.
Maskinen som hjälper honom att andas fungerar inte längre.
– Han är som en fisk som kommit upp på land, säger brodern Kabir.
På fotot ler en pojke med glittrande bruna ögon och lite sneda framtänder. Det är Abubakar, eller ”Abbe” som en del kallade honom då, i Sverige.
Han var svårt sjuk redan när han kom hit som asylsökande från Pakistan. Men här fick han vård, opererades i ryggen och fick gå i anpassad skola i Sundsvall.
Bilder och videor på Abubakar i dag, ett och ett halvt år efter tvångsutvisningen, visar en helt annan kille.
Den nyfikna, pigga blicken är borta.
Utanför samlas drivor av sopor och skräp som sprider bakterier i värmen. Abubakar har ständigt feber, kippar efter luft, rosslar och hostar slem.
– Man kan se att han tappat mycket i vikt, han är väldigt mager nu. Det tuffa är att han har svårt att andas, säger hans mamma Asiya Ali, på telefon från staden Peshawar.
Vi får hjälp av en tolk som kan pashto, mamman lärde sig aldrig svenska helt under de sex år som familjen levde i Västernorrland.
– Abubakar är i ett väldigt kritiskt tillstånd just nu, han mår dåligt och hans maskin har lagt av, säger mamman.
Den livsnödvändiga hostapparaten från Sverige ger Abubakar andningshjälp och suger slem ur hans lungor flera gånger om dagen.
Nu har den kortslutning och fungerar allt sämre, skärmen flimrar. Här i Pakistan finns inga nya filter, munstycken och rena slangar som ska bytas ut. Mamma Asiya tror inte det finns liknande maskiner överhuvudtaget och skulle de hitta en har de inte råd att köpa den.
Visar att han lider
Abubakars hjärnskada, cerebral pares, gör honom förlamad i benen. Han kan varken äta eller prata och är opererad för skolios i ryggen. En så svår fysisk nedsättning att han i Sverige behövde omvårdnad dygnet runt av specialistteam och hemsjukvårdare.
Abubakar kan inte prata för sig själv. Men han kommunicerar med gester, och visar med blickar och känslor att han lider, förklarar mamman. Troligen förstår han mycket om sin situation och vad som sägs runt omkring honom.
Han svettas, vrider sig av ångest, gråter och utstöter skrikande ljud. Läpparna blir sönderbitna och blodiga. Som en fisk som kommit upp på land, beskriver hans storebror Kabir, 18:
– Det är så svårt att se. Jag kan inte göra något för att hjälpa honom då, jag bara stannar upp och tittar på honom. Det finns inget att göra, jag är ingen doktor som kan göra det lättare för honom.
Intygen: ”död redan första halvåret”
Att en utvisning av Abubakar skulle innebära fara för hans liv, vittnar många intyg och dokument om.
Ändå fick han och familjen inte stanna i Sverige.
Migrationsverket avslog deras ansökningar om asyl, och hävdade att han kunde få god vård i Pakistan. Abubakar flögs liggande på en bår till huvudstaden Islamabad, i mars 2023.
En läkare på barn- och ungdomskliniken i Sundsvall skriver redan 2020 att en utvisning av den svårt sjuke pojken inte bara strider mot barnkonventionen, utan också innebär:
”…en stor risk att Abubakar tydligt kommer försämras eller i värsta fall inte överlever”.
En överläkare på Norrlands universitetssjukhus i Umeå, varnade i ett brev till Migrationsverket:
”Att återgå till hemlandet kommer med största sannolikhet leda till patientens död redan första halvåret”.
Bara några veckor innan utvisningen skriver kuratorn på habiliteringen på länssjukhuset i Sundsvall att det finns en fara för Abubakars liv om Migrationsverket inte stoppar utvisningen.
I Pakistan hålls människor med funktionshinder undangömda, och utsätts för våld och kränkningar. Pojken Abubakar kommer inte kunna få rätt sjukvård där, skriver kuratorn och avslutar:
”Konsekvenser blir stort personligt lidande, undernäring och för tidig död”.
Lärarens hjälp räddade hans liv
Sexhundra mil från huset under stjärnhimlen i Peshawar sitter läraren Victoria Runsten i ett rum på Norrbackaskolan i Sundsvall.
Tidigare kallad särskola, för barn med funktionsnedsättningar, numera en supermodern verksamhet med sinnesrum, interaktiva golv och terapihundar.
Tack vare akuta insatser, nödsändningar och stora summor pengar från vänner som Victoria Runsten, har Abubakar med nöd och näppe överlevt hittills.
– Abubakar hade inte varit vid liv, om inte Victoria och andra hade hjälpt oss och skickat det som var nödvändigt. Men han mår fortfarande väldigt dåligt, och vi är väldigt oroliga för hur framtiden kommer se ut för honom, säger hans mamma Asiya.
Abubakars historia är också en historia om Sverige som ingen längre berättar.
Om hur ett helt samhälle gick samman för att hjälpa ett asylsökande, sjukt barn.
Om hur skolan, vården och socialtjänsten fanns där för familjen. IFK Timrå såg till att lillebrorsan Abuzar kunde få skjuts till träningen, eftersom fotbollen var hans liv. Sjuke Abubakar fick en stunds ro i sin spastiska kropp med liggande dansövningar i Norrbackaskolans specialutformade salar.
Visst var han i perioder illa däran även i Sverige. Det hände att Abubakar blev blå och okontaktbar och lärarna fick ringa efter ambulans.
Men i de ljusa rummen, inredda med pedagogiska hjälpmedel kunde Abubakar växa, räta ut kroppen, få färg i ansiktet. Han fick ett nytt, friskare liv, för att sedan förlora det igen.
I Peshawar har lillebror Abuzar, 13 år, slutat spela boll och gå i skola. Han måste ägna dagarna åt att hjälpa till att vårda sin sjuka bror.
Men människorna i Sundsvall har fortsatt att kämpa för familjen, efter att de utvisades.
Tiotusentals kronor till Pakistan
Läraren Victoria Runsten pratar på WhatsApp med familjen flera gånger i veckan. Hon och andra frivilliga har samlat in tiotusentals kronor, skickat mediciner, rena filter och slangar som skickats till Pakistan.
- Tyvärr känner vi oss otillräckliga i alla fall, då vi tvingas säga nej till nödvändiga saker som täcken och myggnät, säger hon.
Men även för henne börjar pengarna nu tryta.
Det är tydligt att att Abubakar betytt mycket för henne och kollegorna.
– Han satte avtryck på alla han mötte. Alla som träffat honom kommer ihåg Abubakar, och bär honom väldigt nära med sig, säger Victoria Runsten.
Hon berättar hur den tjugo minuter långa resan med sjuktaxi till skolan var en så stor ansträngning för Abubakar att han kunde kräkas i skolkorridoren av utmattning när han kom fram.
Att ett barn i det tillståndet skulle klara en tolvtimmarsflygning till Pakistan vore fullständigt orimligt, försökte Victoria Runsten förklara för gränspoliserna.
– Jag kunde inte i min livligaste fantasi tro att beslutet skulle verkställas. Det är en overklighetskänsla fortfarande att de utvisades. Hur kan man skicka iväg någon i det tillståndet, det är ett fruktansvärt lidande som man utsatte honom för, säger Victoria Runsten.
Hon sänker rösten, den stockar sig:
– Det är en dödsdom.
Greps av gränspolisen
Dagen då Abubakar plötsligt greps av gränspolisen och fördes till förvaret efter skolan, hade Victoria som så ofta suttit med honom i knäet på lunchen för att avlasta hans kropp. Han hade smärtor i fötterna, och fick ont av rullstolen.
Den vårvintern hade Abubakar redan flera läkarbesök inbokade. Uppföljningar av spikarna i ryggen och byte av sondknappen i magen, en remiss till handkonsulten för hans fingrar. De stelnade ofta i hårda knytnävar, naglarna borrade in sig i handflatan.
I bildsalen på Norrbackaskolan kunde han ibland slappna av i händerna. Han älskade färgerna.
– Tänk om han kunde prata, vad hade han sagt då? Det kändes alltid som att han skulle ha så mycket att berätta, säger Monica Egegren Persson, fysioterapeut på skolan.
”Jag skrek rätt ut”
Inga av de viktiga läkarbesöken hinner bli av.
De svenska myndigheterna är fast beslutna om att utvisningen ska genomföras och inväntar inte behandlingarna.
Victoria fick senare veta att Abubakar skickades iväg med ett chartrat Boeing-plan från Midlanda flygplats utanför Sundsvall.
– Det var en totalchock. Jag skrek rätt ut när jag fick veta, och mådde fysiskt dåligt. Jag kunde absolut inte ta in det att det skulle kunna hända. Att ett barn som Abubakar skulle kunna utvisas.
Var hemlösa i Pakistan
När familjen kom till Sverige 2017 var Abubakar skör och så liten att mamman bar honom insvept i en sjal i famnen, trots att han var 9 år gammal. På Norrbackaskolan var han en av de sjukaste eleverna.
Teamet med barnneurolog, dietist och sjukgymnaster behandlade Abubakars smärtor och svåra spasmer. Den fyra sidor långa listan av hjälpmedel som Abubakar hade ger en bild av 16-åringens stora vårdbehov.
Han var långt från färdigbehandlad när han greps av gränspolisen på väg till sitt korttidsboende, där han brukade vara några dagar i veckan.
Med på planet till Islamabad fanns läkare, men väl framme i Pakistan vände planet och återvände till Sverige.
Familjen lämnades strandsatta utan pengar eller boende, och fick i början sova på gatan med en febrig Abubakar.
Fick aldrig ta avsked
Iréne var familjens kontaktperson från socialtjänsten i Sundsvall och beskriver hur hon kom till familjens lägenhet utvisningsmorgonen i mars. Den redan tömd. Ingen visste var de var. Också klasskompisarna och fotbollslaget lämnades med ett tomrum. Något avsked fick de aldrig.
– Jag tycker att det var fel, att vi aldrig kunde säga hej då. För det var för sent då. Polisen borde ha förstått att inte skulle jag hindra utvisningen, säger Iréne.
Hon tänker mycket på dem fortfarande.
På hur förgäves den svenska vården och samhället lagt ner stora resurser, gjort avancerade operationer och kostat på Abubakar så mycket. Och så avbröts all vård, utan förvarning. Också känslomässigt tog allt abrupt slut.
– Man måste ha träffat Abubakar för att förstå hur han var. När man kom i dörren så kunde han börja vifta omkring sig, då kände han igen rösten på mig. Det är såna saker som Migrationsverket inte kan veta, säger Iréne.
– Man kunde skoja med honom. På slutet var han ju väldigt glad.
”Inte livsnödvändig vård”
I sista avslaget skriver Migrationsverket att det inte finns något som tyder på att den vård Abubakar fått i Sverige varit livsnödvändig.
Att den svenska sjukvården ”håller en högre kvalité än den i Pakistan är inte heller ett skäl för att bevilja uppehållstillstånd”, skriver myndigheten.
Men läkarna i Pakistan har aldrig hanterat en sån knapp som Abubakar har på magen, för sondmatning. Eftersom han inte ens kan svälja en droppe vatten via munnen matas han med en pump via knappen, som måste bytas ut var tredje månad. Bara att hitta rätt sondnäring i Pakistan har varit en kamp.
Familjen har försökt ge honom mjölk som han spydde upp. Läraren Victoria Runsten i Sundsvall kontaktade desperat svenska ambassaden i Islamabad, kunde de hjälpa en svältande, sjuk pojke som växt upp en stor del av sitt liv i Sverige?
Ambassaden svarade att de inte hade ansvar för pakistanska medborgare. ”Det ingår inte i vårt konsulära uppdrag”.
– Det är skamligt. Det är ingen som tar ansvar för den här händelsen, säger Victoria Runsten.
Men sondnäringen här håller inte samma kvalitet som den svenska. Han rasar i vikt.
– Näringen vi tog med oss från Sverige tog slut väldigt fort, den ersättning vi hittat här är inte lika bra. Vi har varit på sjukhuset här också men även där har de bekräftat att det är den bästa man kan hitta i det här landet, säger mamma Asiya.
Besök på sjukhuset här kostar familjen hundratals kronor, pengar de inte har, berättar storebrodern Kabir:
– Det finns ingenting här, inte de sprutor Abubakar behöver eller mediciner. Det är inte samma vård när vi bröder och mamma tar hand om honom, istället för utbildad personal.
Knappen i magen får de nu försöka byta själva.
Också för Abubakars bröder förändrades allt när de utvisades. De var båda barn, och hade rotat sig i Sverige, fått vänner och lärt sig svenska.
”Känns som en dröm”
Kabir beskriver det som att hela hans liv försvann, på ett ögonblick.
För någon som inte har råd att gå i skolan i Pakistan väntar en tillvaro som grönsaksförsäljare. Mot gränsen till Afghanistan finns talibaner och oroligheter, och får folk veta att de varit i Europa kan de bli rånade. De håller sig mest hemma.
Som ensam kvinna med ett funktionsnedsatt barn är mamma Asiya utsatt, särskilt i dessa delar av Pakistan, enligt Migrationsverkets egna landanalyser.
– Jag hade bästa livet i Sverige, jag tänkte jag skulle få den bästa framtiden och längtade till den. Men allting blev annorlunda. Det förändrades så snabbt att jag tänker att jag bara drömde. Livet i Sverige känns som en dröm, säger storebror Kabir.
Bröderna hjälps åt att ta hand om Abubakar. På grund av febern och andningsproblemen sover han ibland nästan ingenting på nätterna.
Rullstolen har blivit för stor nu när Abubakar är så mager. Han ramlar ur den. I stället får han ligga på madrassen på golvet. De vänder honom på mage för att slemmet i lungorna ska komma upp.
I Pakistan sprids denguefeber, Kabir har själv varit smittad, men de har inte råd med fönsternät. Inför vintern blir det kallare i huset. Det regnar rakt in där taket saknas, förklarar Kabir:
– Det är tufft, men vi gör vad vi kan. Vi krigar för våra liv här.
