Historierna får håret att resa sig

Malin Wollin

Att sommarprata kan Lars Palmgren göra med vänsterhanden i sömnen medan en rubbad chilensk tupp lever rövare på innergården. Tänker jag. 

Som van P1-lyssnare är Lars Palmgren mer än bekant. Han finns i mitt kök alltid, till kaffet och knäckebrödet kommer han till mig med uppdateringar från någonstans i Sydamerika. Hans röst är så självklar som bara en omtyckt utrikeskorrespondent kan vara. 
 

En välkammad utlänning i ett fattigt samhälle

Lars Palmgren berättar om rädslan och utsattheten, de många hoten, de förföljda vännerna, att sitta på en buss med en nyvässad ponchoman som får mitt fjuniga kroppshår längs ryggraden att resa sig skärrat och ståndaktigt

Vad har man för ansvar när man som välkammad utlänning kommer till ett samhälle där fattigdom och kriminalitet genomsyrar vardagen? När gatubarnen springer efter dig med händerna i luften, vad säger du då? Skuldkänslorna plågar Lars Palmgren och han skäms trots att han inte riktigt vet vari skammen ligger. Att han inte är fattig? Att han inte måste bo där han bor men gör det ändå? Till slut händer det som måste hända, han kommer in i sitt nya land, lär sig språket och kan möta invånarna på deras planhalva.

Kärlek och kaos

Och han får kärleken. I form av förståelse från människorna han lever nära men också förkroppsligad i en hustru som hela tiden är närvarande i Lars Palmgrens Sommar. Det handlar mycket om kärlek. Om att våga ge sig själv till någon, att våga vara någons allt. Om hunden Menta som är korrespondent i åtrå. Lars Palmgren berusar sig på mojitos medan han väntar på att hans fule vän ska fria till flickvännen åt honom över telefon. Det blev ja. 
Lars Palmgren tycker att Chile är stökigt och kaosigt och ett sabla liv. Ändå älskar han denna del av världen, har stannat kvar och blivit mañana mañana!
Pojken som klev ut ur porten och såg åt höger och vänster har hittat hem.