Elegans – mitt i misären
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-26
”En haitier vill vara välklädd – våra skor glänser”
Port–au–Prince. Hur bär man sig åt för att fortsätta vara människa?
Man putsar skorna.
Med blanka skor och rena kläder bevisar man för sig själv och omgivningen att man fortfarande är en civiliserad person, katastrofen har inte förvandlat mig till ett djur som blott lever för att finna mat och skydd för hettan.
Inte mycket förenar skoputsaren Christal Merilan, 35, med matematikläraren Lesly Vincent, 45.
Den ene kan inte läsa, han tillhör majoriteten av Haitis urfattiga invånare som aldrig har fått gå i skola.
Den andre är högutbildad, fram till jordbävningen undervisade han i tre läroanstalter. Lesly Vincent var en man med hög status.
Merilan arbetade som vanligt i gathörnet vid kyrkan Sacre Coeur när marken började skaka. Han föll på knä och ropade på Jesus samtidigt som han såg den ståtliga, 104 år gamla, kyrkans väggar falla samman.
Bara krucifixet med Frälsaren var oskadat.
När han skyndade hem fann han sitt hus förstört, men hans sambo och barn var tack och lov vid liv.
Lesly Vincent trädde in på Michel Moise-skolans gård för att ge några kvällslektioner när tvåvåningsbyggnaden kollapsade framför honom.
Bägge männen är hemlösa, de sover under bar himmel. Och bägge bär snygga kläder och blanka skor.
Det förenar dem mer än olyckan.
Rena kläder utmärker invånarna
Jag lade märke till värdigheten första gången jag klev ur bilen i Port-au-Prince förra veckan. Det var rena kläder som utmärkte stadens invånare, inte de provisoriska bandagen, de fula skrubbsåren eller de hungriga blickarna.
Missförstå mig inte: Allt det finns, här är en desperation som får vuxna kvinnor och män att slåss likt vilda djur när det kommer en lastbil med matpaket som hjälparbetarna kastar ut från flaket.
Sådana scener är vad man förväntar sig efter en katastrof. Sådant ser man alltid. Liksom plundringen och den outhärdliga misären i de spontana flyktinglägren.
Det som är anslående i Port-au-Prince är tragedins motsats. En av de första haitier jag mötte var en kvinna som sov på en parkeringsplats sedan åtta dagar. Hon bar vit klänning och vit stråhatt utan minsta smutsfläckar.
”Våra skor glänser”
I går arbetade Christal Merilan som vanligt i hörnet vid Sacre Coeur. Han hukade över Lesly Vincents ganska grova skor och gav dem en omgång så att de sken i sin vackra svärta.
En hög med skräp låg vid sidan av trottoaren och några telefonledningar hängde ner, trasiga och obrukbara. På andra sidan gatan var ruinen efter kyrkan som var stadens största efter katedralen nere i centrum.
Den inbillat praktiske frågar säkert vad det är för mening med att putsa skorna i en ruinstad. Efter några meter är de ju dammiga igen.
Christal Merilan och Lesly Vincent gav mig oförstående blickar när jag ställde frågan till dem.
– En haitier vill vara välklädd. Våra skor glänser. Vi är rena, sa Vincent.
Dessa ord kom alltså från en man som sover på gatan och som var osäker på om han skulle hitta ett mål mat.
– Folk kan inte gå med skorna smutsiga. De vill hålla sig snygga. Det är viktigt, sa Christal Merilan.
Jämn ström av kunder
Han hade en jämn ström med kunder. En murare. En student. En tjänsteman. Allt de hade kvar var kläderna på kroppen och skorna som blänkte när de fortsatte sin vandring – på jakt efter mat, en försvunnen släkting, någonstans att bo.
En kvinna passerade med en liten flicka i rosa klänning och stor stråhatt. Att ens få på barnet kläderna utan att smutsa ner dem måste ha krävt både ansträngning och
noggrann planering.
Vi lämnade Christal Merilan och åkte runt i staden. Överallt fanns skoputsarna och jag såg kvinnorna som tvagade sig och all tvätt, otroliga mängder tvätt, som hänger på tork över de staket som fortfarande står upp.
Jag misstänker att detta är något vi alla har missat i rapporterna om katastrofen i Haiti. Att det är en nation av eleganta kvinnor och gentlemän.