Värmen, humorn och kvickheten var hennes vapen

Kerstin Nilsson

Liten och spröd som en fågelunge.

Men med värmen, humorn och kvickheten som vapen.

Lilian Craig var den fattiga arbetardottern som fann drömprinsen och fyllda 61 år äntligen blev prinsessa.

Hennes liv är som en saga – nästan för vacker för att vara sann.

Hon kunde ha varit född prinsessa.

Så väl passade hon i rollen, så väl fann hon sig tillrätta i den kungliga parnassen. Ingen var väl mer prinsesslik än prinsessan Lilian på Nobelfesterna? Med den tunna späda figuren och änglahåret som blev allt vitare med åren.

I de ljuvliga klänningarna, alltid lika perfekta på just henne och alltid valda med samma säkra smak och stil.

Otroligt nog hade hon samma mått i alla år – hennes personliga provdocka hemma hos kläddesignern Elizabeth Wondrak i London, som skapade alla hennes klänningar, behövde aldrig justeras.

30 gånger var Lilian med på Nobelfestligheterna – första gången var 1976, bara tre dagar efter bröllopet med prins Bertil.

Var mycket fattiga

Sista gången var 2006, när hon med ålderns rätt, 91 år gammal, bara deltog vid prisutdelningen i Konserthuset – en bedrift så god som någon.

Hon såg ut som en prinsessa – och hon uppträdde som en sådan.

Men hon föddes som en fattig arbetarflicka, den 30 augusti 1915, på nr 3, Garden Street, i den sotiga gruvstaden Swansea i Wales i Storbritannien. Då hette hon Lillian May Davies – Lillian med två l. Pappa hette William Davies och var lagerarbetare. Mamma Gladys Mary Curran var affärsbiträde.

– Mina föräldrar skildes tidigt. Min barndom längtar jag inte tillbaka till. Vi var mycket fattiga, sa Lilian senare i livet.

Mamma Gladys gifte snart om sig och Lilian växte upp med sin mamma och sin styvpappa, gruvarbetaren.

Men så kom dråpslaget.

Gladys drabbades av cancer och dog, bara 42 år gammal.

– Hon var underbar. Hon beskyddade mig alltid. Jag älskade henne, sa prinsessan Lilian.

Det blev Lilians styvfars syster, Winifred McLead, som förbarmade sig över den moderlösa Lilian.

Prövade lyckan i London

Den glada och frodiga damen kom att följa sin brorsdotter i livet.

”Auntie Winifred” besökte senare ofta Lilian, både i Sverige och i Frankrike.I slutet av 1940-talet när prins Bertil köpt villa Solbacken på Djurgården var aunt Winifred här på besök – och det var på vippen att Lilians och Bertils hemliga förhållande avslöjades.

Lilian och hennes faster åkte häst och släde ute på Djurgården, hästen skenade och släden välte vid Djurgårdsbrunnskanalen – i misstänkt närhet av villa Solbacken.

16 år flyttade Lilian till London för att pröva lyckan – i samma veva ändrade hon sitt namn, till det lite elegantare Lilian, med ett l.

Modellagenturerna upptäckte snart hennes charm och spröda skönhet. Hon började jobba som mannekäng och modell för modetidningar som Vogue och Harpers Bazaar.

På dagarna visade hon kläder – på kvällarna spelade hon in reklamfilm.

En och annan liten filmroll hann hon också med innan kriget bröt ut.

I filmstudion träffade hon den skotska skådespelaren Ian Craig.

Men bara några dagar efter giftermålet, i september 1940, blev han inkallad.

Det dröjde nästan fyra år innan de återsågs – och då hade Lilian redan träffat prins Bertil.

Om det mötet har Lilian sagt:

– För min del blev det inget omedelbart ”klick”. Det dröjde nog ett bra tag innan kärleken började växa fram. Men sedan blev den desto starkare.

Kärleken höll tills döden skilde dem åt, den 5 januari 1997, när prins Bertil dog.

Sammansvetsade

Trots alla svårigheter, trots alla de år som Lilian och hennes älskade prins inte kunde visa sin kärlek öppet höll den – eller kanske just därför.

Det svetsade dem samman.

Och Lilian var obrottsligt lojal, mot Sverige, mot svenska kungahuset, men framför allt mot prins Bertil.

Det var för hans skull hon accepterade att leva så många år utan att bli erkänd och accepterad.

Ständigt var de tvungna att smyga och smussla.

När han bodde i sin våning på Slottet fick hon tassa upp till honom via en hemlig vindeltrappa.

När prins Bertil 1946 köpte Les Mirages på Franska Rivieran – ”vårt första hem”, som Lilian sa – och villa Solbacken på Djurgården året därpå blev livet i lönndom lite lättare att leva.

Men ofta mycket ensamt för Lilian, som aldrig fick delta i middagar och officiella sammanhang.

– Jag var mycket ensam, erkände hon långt senare.

”Det bästa som hänt mig”

Men – hon klagade aldrig.

Så länge hon fick vara med sin prins.

Och vem bryr sig väl om en bal på slottet – det var ändå på tu man hand de trivdes bäst.

– Bertil är det bästa som hänt mig. Det var värt att vänta 33 år på att få gifta sig med honom, sa Lilian senare.

Hon var mycket lycklig över sitt liv.

Hon såg det positiva och kunde skämta om det som svårt och jobbigt, med sin torra, underfundiga brittiska humor.

På sin oefterhärmliga svengelska. Hon var rapp – och slagfärdig.

Precis som han.

Alltid med ett kvillrande skratt på lut.

Humorn var något hon och prins Bertil delade.

Precis som han bjöd hon gärna på sig själv.De hade aldrig tråkigt tillsammans – och de somnade aldrig osams.

Prins Bertil var ljuset och lyckan i hennes liv.

Prinsessan Lilian blev med åren en lika viktig som älskad medlem av kungafamiljen.

Och kanske lika älskad av svenska folket som sin make, ”prins charm”.

I dag är vi många som sörjer ”auntie Lilian”.