Succén slutet för vänskapen
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-23
”Det finns en sorg i att jag inte ringer Johan”
”Hipp hipp”-duon Johan Wester, 43, och Anders Jansson, 42, återkommer med en ny serie på SVT.
Men framgångarna har skördat ett högt pris: deras vänskap.
– Det finns en sorg i att jag inte ringer Johan om det händer något, säger Anders Jansson.
De slog igenom över en natt när deras Monty Python-influerade humorshow ”Hipp hipp” lockade en miljonpublik på SVT 2001.
Sedan dess har Johan Wester, 43, och Anders Jansson, 42, varit svensk humors ler och långhalm, både i tv och på scen: nu senast stod de sida vid sida i succémusikalen ”Spamalot” på Nöjesteatern i Malmö. Vänner för livet? Inte riktigt.
”Offra vänskapen”
När Nöjesbladet intervjuar dem inför den nya säsongen av ”Hipp hipp” (premiär på SVT den 1 januari) visar sig deras relation vara oväntat sval.
– Johan och jag har känt varandra sen åttan i högstadiet och jobbat ihop sen gymnasiet. Vi umgicks mer som vänner innan. Nu är vi arbetskamrater. Johan är inte den jag ringer klockan sex en vardag och frågar ”vad ska du göra i kväll?” säger Anders Jansson.
– Man får försöka välja att umgås med andra vid sidan av arbetet, och då blir det att man glider isär rent vänskapsmässigt, fortsätter han.
Varför har det blivit så?
– Vi är rätt så olika, jag och Johan. Ska man jobba så tätt ihop som vi gör måste man offra vänskapen. Man kan inte göra både och, för då utvecklas man inte.
Det låter sorgligt.
– Absolut, det är jättesorgligt. Det finns absolut en sorg i det, att jag inte ringer Johan om det händer något utan hellre ringer någon annan.
”Påverkar privat”
När Nöjesbladet pratar med Johan Wester bekräftar han Anders Janssons bild av situationen.
– Så är det, absolut. Det är något sorgligt över det, men också något fint. Vi har landat i ett läge där vi vill behålla det vi har. I botten har vi en lång vänskap och det är klart att den påverkas av att vi jobbar så tätt ihop.
Samtidigt understryker han att det finns en djup, ömsesidig respekt mellan dem.
– När jag jobbar med andra kan jag känna ”Men, Gud! Hade Anders varit här hade han fattat det här direkt”. Det är en oerhörd trygghet i att vi förstår varandra. Men det är klart att det finns en sorg att jobbet påverkar vår privata relation.