Bland det värsta i serien - någonsin
Publicerad 2012-05-07
Läs Marcus Leifbys krönika
Det finns en risk med att ta med lite till åren komna exidrottare i ”Mästarnas mästare”.
Anledningen fick vi se i går.
Gunnar Larssons kollaps var något av det läskigaste jag sett sedan programseriens begynnelse.
”Mästarnas mästare” går ju som bekant under beteckningen underhållning.
Deltagarna grillar, pimplar vin, umgås och pratar minnen på en uteterrass i en liten pittoresk by i Syd- eller Centraleuropa.
Emellanåt ska de tävla också, ägna sig åt lek och spel och idrott, och här händer någonting.
För oss ”vanliga” människor hade det här varit en rolig kick-off eller svensexa. Vi hade tyckt det var roligt, vi hade kämpat och försökt till en viss gräns, sedan hade vi gett upp, släppt prestigen och låtit någon annan vinna fyra biobiljetter.
För de som har några VM- och OS-guld hemma i bokhyllan är det någonting annat.
De förvandlas till tävlingsmonster så fort någon säger ”klara, färdiga, gå”.
Under sina långa och framgångsrika karriärer har Gunnar Larsson, Annichen Kringstad och de andra (”Slangen” är undantaget som bekräftar regeln) hela tiden pressat sig till det yttersta, hållit i lite till, vägrat ge upp eller inse sina begränsningar.
Det är så man blir bäst i världen, det är det som kallas vinnarskalle, det är den som tagit dem hela vägen.
Efter karriären läggs badbyxor, kvast och skridskor på hyllan – men vinnarskallen finns kvar för all tid.
Det spelar ingen roll om det handlar om att räkna krukor, stå på ett ben eller kasta pil – de vill vinna, så ser deras DNA-kod ut.
Vi har sett flera bevis på det genom åren och vi fick se ytterligare ett igår.
Gunnar Larsson, 61, höll andan i en minut och 27 sekunder (hur många 61-åringar klarar det?) och fick så ont i huvudet att han föll
.
Han skakade av rädsla, hade svårt att fokusera blicken och det var läskigt att titta på.
Bra teve? Ja, kanske, det är lätt att säga så här med facit
i hand, men jag är mest glad att Gunnar Larsson reste på sig igen.
Och för att han nu har tävlat klart.
Han började bli en fara för sig själv.
Magnus Wislander och Anna Le Moine tog sig vidare till final, det var tippat och det kändes helt rätt, och nu byter vi gäng.
Det ska bli skönt, i början var de här
lite mindre grupperna roliga att hänga med, men i takt med att folk har tvingats hem har det sociala spelet tappat en dimension.
Nästa vecka kliver Stefan Schwarz in i handlingarna.
Det känns bra att den gamle mittfältsterriern bara hunnit fylla 43.
Annars hade jag varit orolig för honom också.