”Ibland har jag verkligt svarta dagar”

Magnus Sundholm

Hugh ”Dr House” Laurie om depressionen – och botemedlen

HOLLYWOOD. Uppvuxen i en läkarfamilj skulle Hugh Laurie gå i sin fars fotspår.

Men det stupade på en antagningsintervju.

I stället gör han succé som det kontroversiella läkargeniet i dramaserien ”House”.

För Nöjesbladet berättar skådespelaren om studierna som sprack, kärleken till jobbet, sina neuroser och varför han går omkring med mc-hjälm på huvudet.

– Har ni sett? Ju högre tittarsiffror, desto större lobby. Den är mer än dubbelt så stor som när vi spelade in pilotavsnittet.

Laurie pekar mot den fläckfria entrén till det som föreställer lobbyn i Princeton-Plainsboro-sjukhuset i New Jersey.

Lokalen är uppbyggd i inspelningshangar 15 på filmbolaget Fox område i Los Angeles.

Han bär grå kostym och ljusblå, skrynklig skjorta ovanpå en t-shirt med tryck.

– Scenkläder, säger den före detta komikern och det är omöjligt att avgöra om han menar allvar eller är ironisk.

Klart är i varje fall att han efter vår intervjutimme har flera långa scener framför sig.

– Det är kanske det jag avskyr mest med doktor House. Han måste vara här sex varje morgon och jobba i 15 timmar.

Från åttaåring till ängel

Man skulle kunna tro att Laurie hade andra invändningar mot en rollfigur som inte bara kan vara elak och brutalt rättfram utan också missbrukar de läkemedel han själv skriver ut.

– Det är just blandningen mellan ljus och mörker jag älskar.

Ibland är han ett åttaårigt barn, ibland en räddande ängel som slåss för dig.

– Han kan vara lekfull ena stunden och otroligt självdestruktiv nästa – på gränsen till självmord.

Tror du att tittarna gillar samma sak?

– Jag tror att de lockas av en trygghetskänsla – att det finns någon som är tillräckligt smart, hängiven och hänsynslös nog att söka svaren.

Det är känt att du inte trodde på serien vid pilotinspelningen. Hade du andra invändningar än själva konceptet?

– Jag var emot att serien skulle heta ”House”. Jag tyckte att den skulle ha samma namn som sjukhuset. Men producenterna lyssnade inte och nu kan de inte göra sig av med mig (skratt).

Är inte ”House” egentligen ett slags ”CSI” i sjukhusmiljö?

– Det stämmer. Här är sjukdomarna seriens skurkar och House försöker avgöra vem som är skyldig.

Vad har ”House” tillfört som inte tv hade förut?

– För fem år sedan var alla huvudrollsinnehavare goda personer. Vi stod för något helt annat. House är ingen person som andra drömmer om att bli.

Skulle du vilja att serien blir än mer extrem?

– Tvärtom. Det finns en tendens inom film och tv att höja insatserna – ju högre insatser, desto bättre drama.

– Jag tycker sanningen är motsatt. Om spelet är kul kan man satsa tändstickor. Men om det är trist behövs det pengar för att göra det intressant.

”Går att lösa”

Har serien gjort dig till hypokondriker?

– Nej, ta i trä. Det bästa med serien är att allt går att lösa.

Känns det som om idéerna börjar sina efter mer än fyra säsonger?

– Ett tag var jag rädd att vi täckt alla vinklar. Men det visar sig att det finns oändliga sätt att dö på, tack och lov.

Vad är din relation till läkare och sjukhus?

– Min pappa var läkare och behövde jag hjälp gick jag till honom. Jag har knappt varit på riktiga sjukhus.

– Men jag har växt upp med en beundran för yrket. Jag är absolut inte den som tror att västerländsk medicin är något fruktansvärt och att vi borde suga på bark i stället (skratt).

”Pappa hade gillat serien”

Såg din pappa något av ”House”?

– Nej. Men jag tror att han hade gillat serien. Han hade en del av House i sig – rationalismen och sökandet efter sanningen.

Hur såg din studietid ut?

– Det fanns en tid när jag trodde att jag skulle läsa medicin. Jag var 15 eller 16 och kom mycket nära. Jag gick på intervju på London Hospital i Whitechapel där min pappa hade studerat.

Vad hände?

– Jag var antagligen för lat eller för dum eller bådadera för att underkasta mig de åtta åren.

Så i stället blev det drama?

– Folk tror att jag har studerat och spelat Shakespeare. Jag har ingen som helst utbildning som skådis och spelade bara Shakespeare på universitetet.

Tror du att dina barn kommer att gå i dina fotspår?

– Jag har ingen aning. De har alla provat på det och visat ett visst intresse. Men det är inget jag uppmuntrar eller avråder ifrån.

Varför inte?

– De får komma på det själva. Men det känns inte som om de brinner för det.

”Tråkade ut vännerna”

Laurie drabbades av djupa depressioner i början av 2000-talet. Sedan dess går han i terapi en gång i veckan.

– För det mesta känns det som om de mörka dagarna är bakom mig. Men ibland har jag verkligt svarta dagar. Det är som om situationen blir oöverstiglig.

Först försökte han prata med sina kompisar.

– Jag tråkade ut dem till döds med mina problem. Det känns lättare att betala någon. Då tycker jag inte att jag behöver underhålla lyssnaren.

Vad är det som är så jobbigt?

– Problemen med att göra en tv-serie. Värst är det när jag är ledig. Jag har svårt att koppla av. Jag funderar på hur scener ska göras, hur de ska arrangeras – på rytmen och på tempot. Jag kan ligga vaken och tänka på sånt.

Betalda boxningslektioner

För att hjälpa honom att hålla tankarna på annat håll betalar Fox för de boxningslektioner han älskar. Kanalen uppmuntrar honom också att köra mc till jobbet.

Utanför står hans svarta Triumph med matchande hjälm.

– Många förväntar sig säkert att jag ska dyka upp i en Bentley. Men jag åker båge. Det är frihet.

Han syftar inte på den frihet som ”vanliga” mc-åkare brukar prata om.

– Jag kan köra överallt utan att någon vet vem jag är. När jag är ute och inte vill bli igenkänd tar jag inte av mig hjälmen.