Leifby: Därför ger Näslund fan i ”Nattduellen”
Publicerad 2013-04-28
OS- och VM-guld med Tre Kronor, Stanley Cup med Montreal och SM-guld med Malmö IF.
Mats Näslund har vunnit allt som är värt att vinna – förutom ”Nattduellen”.
Men det tror jag han ger fullständigt fan i.
Genom åren har jag gång på gång återkommit till hur häftigt jag tycker att det är när gamla efter-karriären-gödda idrottsstjärnor tänder till på nytt.
Det kan yttra sig på olika sätt.
Vissa blir tjuriga (vansinniga inombords) och går runt och sparkar i gruset efter en förlust i memory.
Andra är så taggade att de utgör en säkerhetsrisk för både sig själva och för alla i närheten.
En del har försökt dämpa sin prestationsångest med en bag-in-box-fylla.
Mats Näslund?
Han tog det hela med ro, och på ett sätt som kändes ganska sunt.
Christine Gandrup frångick sina principer, som hon hållit hårt på i ett program där hon inte ens behövde ta till dem, och valde ut Näslund som nattlig kombattant.
Han tog sin an utmaningen med en nickning, svepte ett glas vin och fortsatte käka middag.
Andra hade börjat stretcha, göra indianhopp och förmodligen inte ens luktat på vinflarran från första början, om de nu löpte en risk att bli skickade på nattliga strapatser.
Det är förstås roligt när vissa förvandlas till vettvillingar så fort någon börjar vifta en boll framför dem, men jag är också väldigt förtjust i Näslunds bekymmerslösa inställning.
Har man vunnit OS, VM, SM och Stanley Cup (Näslund är en av fyra svenskar som lyckats med det, Tomas Jonsson, Håkan Loob, och Niklas Kronwall de andra) är det inte så viktigt längre.
Då kan man slappna av, ta saker på uppstunds, ha lite kul.
Näslund är också en av få som sagt att han sett fram emot Nattduellen, och det är ju faktiskt den som kommit att bli tävlingens kärna och mest mytomspunna del.
Det är klart att man ska testa den.
Näslund gjorde ett försök, tog första ronden men tappade sedan två raka.
Mest besviken?
Det blev nog Jesper Blomqvist.
Om tävlingen ”stor, större, störst” inledde programmet så var det den minste som avslutade.
Liten – men störst.
Le Petit Viking.
Tack, Mats.