Det känns surt att skicka hem Torgny
Publicerad 2013-04-07
Marcus Leifby om kvällens ”Mästarnas mästare”
En del ”Mästarnas mästare”-avsnitt är så bra att jag skulle vilja ge mig ut på rikstäckande mission för att säkerställa att alla har fått en möjlighet att se det.
Det här var ett sånt.
Den gamle Montreal-ikonen Bernt Johansson, som fyller 60 om någon vecka, har skickat hem de yngre konkurrenterna en efter en.
Blir man så reaktionssnabb av att pumpa cykeldäck?
Tydligen.
Mer om det om en stund.
För efter druvstampning och psykpingis var det så dags för den underbara mördarbacken.
Det stånkas rätt bra och genom åren har den bjudit på många fina ögonblick.
Som när Anders Limpar föll ihop och skrek efter syrgas.
Eller när ”Pekka” Lindmark, som tidigare berättat att han ”aldrig sprungit i hela sitt liv”, bara gav upp och slog sig ner under ett träd för att vila och lukta på blommorna.
Helena Ekholm, 29, målades upp som storfavorit i ”Sisyfos” men såg seg ut och fick stryk av Bernt, 60.
Ekholm har inte haft geisten som krävs i de här sammanhangen.
Hon har nyligen avslutat sin karriär, börjat stuva ner sina grejer i pannrummet, och hon behöver förmodligen ta det lite piano ett tag innan tävlingssuget kommer tillbaka.
Tveksam casting där.
När Mogren kroknade tog sig Magda förbi och det kostade skidlegendaren en finalbiljett.
Vart var Gunde Svan när Mogren verkligen behövde honom?
– SISTA BACKEN NU! DU FÅR VILA SEN!
Jag trodde nog inte att Bernt skulle ha en suck mot den råstarke Mogren men nattduellen handlar mer om list och reflexer.
Det är klart att det känns surt att behöva sätta Torgny på ett plan hem, sett till fysik och prestation var han den moraliske finalisten, han har imponerat mest och hade förmodligen haft bäst chans i den fortsatta tävlingen, men nattduellen är en del av spelet och fixar man inte den så är det tack och adjö.
Bernt har inte bara imponerat nattetid, han har dessutom vågat vara taktisk i sina val och det gillar jag.
Han är inte bäst på att knyta upp snören under vatten eller kasta bollar över ett plank – men han förtjänar ändå sin plats i finalen.
Bernt Johansson, Mörkrets Furste.
Första gänget – check.
Nu kommer nästa och jag gillar upplägget med två mindre grupper.
Det innebär inte bara att varje karaktär får lite mer tid och plats, den som kan tänka lite längre än näsan räcker förstår att upplägget även gör det möjligt för fler att tacka ja.