”Tove föll ihop i en liten flämtande hög på scen”

Så bra är idolerna inför fredagen

Veckans tema är som bekant rock.

Men hur låter det egentligen när idolerna tolkar ämnet?

Nöjesbladets Martin Söderström fanns på plats under torsdagens repetitioner för att ta reda på saken.

Erik Grönwall – ”Why can't this be love”

Med tanke på temat så torde hela tillställningen kännas som mammas gata för Erik Grönwall. Och visst, han levererar. Förstås. Konstigt vore väl annars?

Van Halen-mackan får en avspänd och naturlig pondus i grabbens händer och det märks att han trivs. Samtidigt händer nästan ingenting. Grönwall har gjort ungefär samma framträdande sedan starten i ”Idol”. Det är stabilt och proffsigt, men det där lilla extra får man leta efter tills korna går hem.

Dagsform: Ljummen.

Eddie Razaz – ”Beautiful day”

Eddie å andra sidan går från klarhet till klarhet. En sträcka som började i de lägre divisionerna av tävlingen och nu målmedvetet och envist klättrar sig uppåt steg för steg. Det är en i sanning imponerande utveckling. U2s arenavältare sjunger han som om livet självt stod på spel och desperationen i hans ylande ”touch me” går alldeles utmärkt att skära med kniv.

Eddie hittar precis rätt position mellan att ge allt han har på scenen och att hitta själva känslokärnan i sången.

Kan mycket väl vara det bästa han gjort i tävlingen.

Dagsform: Het.

Erika Selin – ”Here without you”

Med förra veckans attityd fortfarande dunkande innanför huden vänder Doroteatjejen vad som hade kunnat bli rocktemats sömnigaste såstrampare till en spetsig uppvisning i power. Hon lyser av självförtroende och när hon i crescendot tar i så att de åltajta brallorna nästan spricker skulle hon kunna sjunga omkull en mellanstor mellansvensk gymnastiksal.

Dagsform: Het.

Mariette Hansson – ”Just a girl”

Ser man på. Den första av idolerna att hänga på sig en gura på scenen. I Mariette Hanssons fall fungerar den tyvärr mest som en kvarnsten om hennes hals. Fokus ligger helt på gitarrhamrandet och framträdandet blir flackande och oväntat kraftlöst. Det känns både lätt introvert och i akut avsaknad av dynamik. Sångmässigt är hon fortfarande fläckfri, men kan ändå mycket väl hänga löst i morgon.

Dagsform: Ljummen.

Rabih Jaber – ”Driving one of your cars”

Förra veckan fick han juryn att dregla som vore det VM i lovord. Jag har mycket svårt att se det hända efter det här. Rabih står helt stilla, på gränsen till fastspikad, och den tydliga oron i blicken visar att han inte direkt älskar temat. Eller låten. Framträdandet blir därefter, nästan rörande obekvämt. Men det är ju baksidan av att ha lika teman varje vecka. Någon kommer alltid att uppleva att de kommit i kläm.

Sångmässigt då?

Tja, han låter exakt som Lisa Miskovsky.

Dagsform: Kall.

Tove Östman Styrke – ”Living in America”

Om Michael Jackson-temat var rejält med vatten över Umeåtjejens huvud är det här raka motsatsen. En raspigpowerstänkare rätt upp i ”Idol”-krysset. Inlevelsen och attityden är total och genom hela låten har hon ett kaxigt och självsäkert leende stadigt placerat i ena mungipan.

Men det explosiva framträdandet verkar kosta på. Efter repetition nummer två faller hon ihop i en liten flämtande hög på scenen.

Men efter tredje och sista genomsjungningen ser hon inte ens surmulet missnöjd ut, som hon gjort efter så många andra repetitioner i år.

Välkommen tillbaka, Tove.

Dagsform: Het.

Nicklas Hocker – ”Black hole sun”

Skönt att höra Hocker sjunga något annat än skrittande dagisanthems som omväxling. Men trots det snygga låtvalet känns det smånervöst, och Nicklas rör sig fortfarande som om han sparrar mot Rocky Balboa – och är livrädd för att åka på en tjottablängare.

Men.

Det är absolut något av en uppryckning – och han har klarat sig kvar i tävlingen på betydligt svagare framträdanden än det här.

Dagsform: Ljummen.

Reza Ningtyas Lindh – ”Don't stop me now”

Som tidigare nämnts ett antal gånger är Reza en av årets skarpaste sångerskor. På repetitionerna tar hon den sanningen och spikar upp på kyrkporten ännu en gång.

Just den här veckan är det dock själva uppträdandet som haltar en smula.

Låten är ju en ösmaskin och Reza lämnar ett helt gäng cylindrar outnyttjade under huven. Men stampar hon plattan i mattan i morgon så kan det här lätt gå från bra till suveränt.

Dagsform: Ljummen.

Calle Kristiansson – ”Are you gonna go my way”

Kristianstads egen Marc Cohn lär ha längtat sig blå efter det här temat. Jag menar, bara i sitt utsökta låtval har han, som det heter, halva inne.

Visst, i vanlig ordning sitter aldrig varken text eller kameramanus längre än drygt tre sekunder i sträck. Och han ägnar fortfarande orimligt mycket scentid åt att detaljstudera sina skor.

Men just idag tänker jag hävda att det inte gör så mycket.

Beväpnad med en Flying V-gitarr gör han nämligen sitt mest inspirerande framträdande sedan sin magiska audition med ”Walking in Memphis”.

Dagsform: Het.