Från en dopad marknad till desperation
Hur ska det gå för alla femtioelva streamingtjänster?
Publicerad 2022-11-19
TV-KRÖNIKA Hur ska det gå för alla streamingtjänster, på en marknad som på kort tid har gått från dopad till smått desperat?
Hur förtvivlat är egentligen läget i streamingkriget? Hur mår alla inblandade och är det dödsrosslingar man har börjat höra på avstånd, genom dånet från det bombardemang av innehåll som kommer från alla håll?
Man kan i alla fall konstatera att det gångna året har varit stökigt. Riktigt stökigt.
Och ännu stökigare lär det bli, på en marknad som i många år har osat av bredbent självförtroende och vuxit som om den gick på steroider, men nu har börjat visa tecken på desperation, stress och identitetskris.
Jag tänker till exempel på hur Netflix, efter sitt omskrivna tittarras i våras, tappade sitt tidigare så utmärkande storkukslugn, och nu, utöver att slå ner på kontodelning, har börjat förlita sig på något de ju aldrig skulle befatta sig med: reklam.
Jag tänker på hur Disney+ också har gått ner sig i reklamträsket, och dessutom nyligen slumpade bort månadsabonnemang för 19 riksdaler. Kanske, vad vet jag, för att ha lite bättre siffror att vifta med vid årets slut.
Jag tänker på hur HBO Max knappt hann ersätta HBO Nordic förrän de började plocka bort innehåll, eftersom de snart ska slås ihop med Discovery+ och, antar jag, byta namn, igen.
Jag tänker på hur Amazons ständiga doldis Prime Video nu plötsligt, med reaktionsförmågan hos en vinkaja, börjar satsa på lokalt innehåll i ett försök att göra väsen av sig. Dock av budgetvariant, med fokus på humorprogram och reality.
Kanske var det dags att dra åt svångremmen efter ”Sagan om ringen”-skrytbygget.
Jag tänker på hur C More, i ett hoppfullt men måhända något överilat utskick kallade ”Vuxna människor” för en ”hyllad spinoff” flera dagar innan det gick att hitta enda publicerad recension.
Och jag tänker, inte utan ett visst mått av sympatier, på de små uppstickarna, som har fått ett aningen ljummet mottagande. På Paramount+ som blev SkyShowtime, på Starzplay som blev Lionsgate+, på Britbox, och på Pluto TV.
Alla kom de till festen för sent, i den där klassiska, tydliga brytpunkten mellan fullständig eufori och småtimmarnas krypande melankoli.
Vi kan kalla det start i uppförsbacke, och lanseringarna har inte bara varit präglade av en uppenbar överoptimism, utan också av ett sällsynt idogt pr-arbete.
Aldrig tidigare har man fått sålla så hårt bland så många pressmeddelanden om alltings förträfflighet och allmänintresse, och tacka nej till så många gratisresor, events och alldeles för dyra presenter för att ta ta emot som journalist, som i år.
Tonläget är så uppskruvat överlag att man blir nervös bara av att sitta på åskådarbänken.
Och det är klart att det är en ekvation som inte går ihop, att streamingtjänsterna blir fler och fler, samtidigt som de flesta tittare nu får mindre pengar att spendera.
Och någonstans går det också en gräns för hur mycket innehåll folk orkar med, innan den stora mättnaden breder ut sig.
Vi är gissningsvis rätt nära den nu.
Om vi inte redan är där.
FJELLBORGS FAVORITER
The English
En vanvettigt vacker västern på Prime Video. Två outsiders – en brittisk aristokrat (Emily Blunt) på jakt efter hämnd och en urinvånare (Chaske Spencer) som vill ta tillbaka sin mark – färdas genom ett laglöst land kantat av våld och excentriska karaktärer.
1899
Den tyska duon bakom ”Dark”, Jantje Friese och Baran bo Odar, har levererat ett nytt förvirrande, stilsäkert och atmosfärtungt Netflix-mysterium. Flerspråkiga ”1899” utspelar sig på en båt med europeiska migranter på väg från London till New York.
The last movie stars
Ethan Hawkes dokumentärserie om Paul Newmans och Joanne Woodwards äktenskap och karriärer är nördig, mustig och Hollywoodromantisk. Till grund ligger bland annat övergivna gamla intervjuer, som läses upp av en rad kända skådespelare. På HBO Max.
Hitta fler av Fjellborgs favoriter på tv.nu