Schwarz, vill du bli min bror?
Publicerad 2012-05-14
Läs Marcus Leifbys ”Mästarnas mästare”-krönika
Danmark har vunnit fotbolls-EM, Petter Northug är norrman, finländarna är bättre på att kasta spjut, Leo Messi kommer från Argentina, italienarna har snyggast ben, Ryssland kör över oss i hockey, Spanien är regerande världsmästare och både Frankrike och England kommer att krossa oss i EM.
Jag kunde inte bry mig mindre.
För vi har Stefan Schwarz.
Med risk för att bli tjatig.
Men efter 3,5 säsong, 35 program och 35 timmar av den här programserien fick vi se ett avsnitt som... ja, som måste räknas som det bästa i MM-minne.
Hade det funnits en Svensktoppen-lista över de bästa tv-programmen hade den här timmen stannat kvar på listan i 600 veckor.
Jag rös, lipade, log, skrattade, blundade och snorade mig igenom det här avsnittet.
Och så lipade jag lite till.
”Slangen” och hans kamrater lämnade huset och in flyttade sex nya idrottslegendarer och, till
synes, fantastiska människor.
Det var som att programserien började om på en ny säsong.
Pernilla Wiberg skrattade som Elaine i Seinfeld, Stefan Schwarz såg så stolt ut att han nästan skämdes, ”Vickan” hade kunnat tävla i och om precis vad som helst, Anders Järryd hade kuddkrigs-ögon, Susanne Ljungskog var så ödmjuk att jag kommer börja cykla till jobbet och Jörgen Jönsson bar knallblå trekvartsbyxor.
Det är alltid oroväckande.
Precis som det är när en personlig favorit får knäppa på sin hyllningsfilm först av alla.
Då vet man att han eller hon ligger pyrt till.
Den produktionstekniska detaljen har vi genomskådat för länge sen.
I Stefan Schwarz fall spelar det ingen roll.
Jag har fått allt jag ville ha.
När jag blir gammal (eller... äldre) och får barn och barnbarn kommer jag berätta historier om honom.
Jag kommer att berätta om sommaren -94, om hur han stod upp för Sverige mot England på Wembley, om hur han slet av sin hälsena och gick (!) av planen och, förstås, om när han bröt benet men ändå försökte spela vidare.
De kommer titta på mig och tänka ”som du kryddar dina historier”.
Det absolut finaste ögonblicket var när Schwarz själv försökte sätta ord på sina känslor för lagkamraterna i 94-laget.
”Hela det gänget är som mina bröder”. Mina riktiga bröder.
Stefan, vill du vara min storebror?