Mera småleende än ett gapskratt

helskärm

ROLLSPEL I det 20 år – eller, om man spelar specialutgåvan, två veckor – gamla ”Monkey island 2: LeChuck’s revenge” kan man hitta en wanted-affisch med en bild på huvudkaraktären Guybrush. Under bilden finns en lång lista på alla brott som denne marodör har begått – och det roliga är att detta egentligen bara är en innehållsförteckning över alla spelets pussellösningar dittills.

Det är en fantastisk drift med en av genrens konventioner – alla dessa sjuka saker man, utan att reflektera, gör för att lösa pusslen – och det visar att ”Monkey island”-skaparen Ron Gilbert inte bara är en av branschens roligaste människor, utan också en vass satiriker.

Det är därför ”Deathspank” borde ha blivit så bra.

Det är Gilbert’s drömprojekt, ett spel som varit på gång sedan 2004, beskrivits som ”Monkey island” möter ”Diablo”, och siktar på att parodiera den stelbenta statistikfantasyn – spel som utan att röra en min kan be oss att ”döda 12 vildsvin” direkt efter att vi tvingats utföra hjältedådet att ”döda 8 hönor”.

Och ”Deathspank” är roligt. Men det känns sällan roligt nog. Uppdragsgivarna kan vara bönder som är i trängande behov av 9 styck bajs, uppdragen kan vara att slå på demoner med en hammare som får dem att bajsa och ersättningen kan vara en ”Cleaver of Cleaving”. Men i slutändan handlar det ändå bara om att gå ut och hacka ihjäl ett antal kreatur, samla ihop det de släpper ifrån sig, hämta belöningar och se sin karaktär bli starkare.

Problemet är helt enkelt att ”Deathspank” under långa stunder inte går att skilja från spelen det parodierar. Och det måste ses som ett misslyckande.

Å andra sidan har det fantastisk grafik, ”Monkey island”-minnande dialoger och ett, trots allt, rätt beroendeframkallande upplägg.

Men en rolig historia som började berättas för sex år sedan borde faktiskt ha en mer skrattframkallande slutkläm än så här.

Johan Martinsson