King of fighters XII

Alfred Holmgren

helskärm

SNK kallar det ”KOF rebirth”.

Håll tummarna för att det inte blir seriens död i?stället.

Trots att det ofta gjort skäl för sitt namn har ”King of fighters” aldrig fått någon kunglig behandling. Med sitt tolfte raka spel på 15 år var planen att den anrika men trådsmala serien äntligen skulle ta en lika självklar plats på scenen som ”Street fighter” och ”Tekken”. Grafiken, som i princip sett likadan ut sedan 1994, ritades om i högre upplösning och motorn trimmades för att löpa ännu smidigare. I tre år slet SNK med nylanseringen, bara att designa om en enda karaktär från grunden tog ett år och fyra månader i konkret arbetstid – längre än det tagit att utveckla varje föregångare.

Baksidan av det här är att ”King of fighters XII” är fattigare på innehåll än serien någonsin varit. Även om det mycket riktigt är häpnadsväckande vackert – främst skuggspelet och de Hayao Miyazaki-doftande bakgrunderna – är det så tomt på banor, karaktärer och spellägen att det nästan känns ihåligt.

SNK kompenserar visserligen genom att introducera ett par kontringsfunktioner som gör matcherna svettigare än någonsin. Det är en makalöst mångfacetterad arsenal man har under sina fingertoppar – det märks att det här är ett spelsystem som långsamt fått mogna fram under 15 års tid istället för att hela tiden stressas i nya riktningar av de senaste tekniska landvinningarna.

Detta fokus på finlir i?stället för överflöd av spel­lägen och karaktärer riskerar dock att kosta ”King of fighters” sin krona.

Det må vara kungen i ringen.

Men ingen annanstans.