Rock band

Den ofrälste fnyser.

Ställer alltid samma fråga.

Varför inte lika gärna spela på riktigt?

Jag tittar på plastinstrumenten som belägrat trettioettåringens vardagsrum och anar anledningen om jag kisar.

Det finns givetvis flera skäl till att välja "Rock band" framför ett riktigt rockband. De har väldigt lite med kvinnor och berömmelse att göra.

Men rätt mycket med att slippa fuktiga källarlokaler, tröttsamma repetitioner och oförmågan att skriva låtar lika monumentala som The Hives "Main offender".

"Rock band" är bekvämt.

Om "Guitar hero" är en gitarrhjältesimulator är "Rock band" spelet som bygger ut konceptet till en hel orkester. Fyra spelare kan spela samtidigt och tilldelas varsin roll; gitarrist, basist, trummis och sång.

Och om "Guitar hero" var spelet två personer kunde spela bredvid varandra är "Rock band" något som förenar oss. En liten briljant känsla av magi infinner sig när vi bandmedlemmar tillsammans hittar rytmen, hjälper varandra och lyckas tolka spelets många rockklassiker not för not.

Utvecklaren Harmonix förstärker illusionen med den klassiska framgångshistorien där vi avancerar från små klubbspelningar, vinner fans, får en turnébuss, fler fans och till slut spelar långa setlistor på stora arenor under mäktiga världsturnéer.

Man blir aldrig någon Howlin' Pelle av att spela "Rock band".

Men det känns så.

Och det är därför vi står där med varsitt plastinstrument.

Peter Ottsjö