Strategispelens krona är tillbaka

Civilization: Beyond earth är en frisk fläkt i en allt mörkare spelvärld

STRATEGI Säg ”tv-spel” och mannen på gatan tänker fortfarande på ”Super Mario”, ”World of Warcraft”, ”GTA” – och i bästa fall ”Civilization”. Så ikonisk har spelgurun Sid Meiers betraktelse över den mänskliga historien blivit. Långt innan ”Farmville” och hela free-to-play-explosionen ens var påtänkt höll de tidiga ”Civilization”-spelen oss vakna långt in på småtimmarna. Inget spel symboliserar ”bara ett drag till”-syndromet bättre än detta strategispelens krona.

”Civilization: Beyond earth” är trots namnet mer av en andlig uppföljare till ”Alpha Centauri” från 1999 än ett nytt ”Civilization”. Och om ”Alpha Centauri” var ”Civilization II” i rymden är ”Beyond earth” till stor del ett ”Civilization V”  i samma rymd.

Den perfekta civilisationen

Som tur är består även den vilt främmande planet som mänskligheten landar på av hexagoner. Och precis som i ”Alpha Centauri” spelar planeten och de varelser som bebor den en mycket större roll än barbarerna i ”Civilization V”. Det går att försöka leva i harmoni med dem, men ofta är det utomjordingarnas marker som är i vägen för ”framsteg” - ett intressant beslut man måste ta ställning till i jakten på den perfekta civilisationen.

Många av de val man gör styr också civilisationen mot en av tre livsåskådningar. ”Supremacy”-riktningen arbetar med den maskinellt förbättrade människan och siktar på ett imperium som spänner över flera planeter, inklusive att erövra jorden. ”Purity”-följare arbetar på att återskapa jorden och ett mänskligt paradis medan ”harmony”-diton siktar på smälta samman med planetens flora och fauna och skapa ett enat medvetande.

Mördande långsamt

Det avgörande nya inslaget är att teknologiträdet bytts ut mot ett flexiblare teknologinät. Från kända vetenskaper som fysik och kemi i centrum sträcker det sig snart ut i science fiction-territorium. Effekterna av att börja rota i genmanipulation av själva människan eller avancerade robotar är inte alltid lätta att förutse på förhand - vilket också är charmen med ”Civilizations” komplexa, närmast oändliga möjliga strategier.

För dagens adrenalinstinna ”Call of duty”-publik måste tempot i ”Civilization” framstå som mördande långsamt. Först efter ett par hundra drag börjar det hända något - och då blir i stället all micromanagement snabbt svåröverskådlig. Men det är också där den riktiga utmaningen börjar.

Intelligent och hederligt

”Civilization: Beyond earth” är ett intelligent, hederligt spel, så långt ifrån gamergate, cyniska krigsspel och spelbranschens andra tveksamma hörn man kan komma. Lite av seriens särprägel går visserligen förlorad när det inte nu längre handlar om att utforska den mänskliga historiens utveckling och framsteg. Det har alltid varit en del av ”Civilizations” charm att under samma eftermiddag upptäcka kolkraft, slänga upp ett par pyramider och sedan atombomba grannens underutvecklade civilisation tillbaka till stenåldern när hen närmar sig dina gränser med en trupp sorgliga riddare.

Men rymden har sina egna utmaningar och ”Beyond earth” levererar, trots en välbekant grund, tillräckligt många nya idéer för att hela serien ska kännas ny och upplivad. Det lyckas med att ha ett djup och samtidigt bli det mest inbjudande spelet i serien. Ett litet steg för Sid Meier – men ett stort språng för strategispelen.

Magnus Eriksson