Rustar för revolution
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-10-27
Fable III är ett spel som vill beröra och underhålla
ÄVENTYR Peter Molyneux står med byxorna nere.
Den älskvärde pratkvarnen, den store visionären, den lekfulle pojken med de plirande ögonen som alltid säger för mycket. Som alltid lovar mer än han kan hålla. Han som gör oss så besvikna, bara för att han så gärna vill bli älskad.
Molyneuxs nya spel är en spegelbild av hans egen persona, där det centrala temat bokstavligen handlar om löften. Hur enkelt det är uttala dem, hur svårt det är att infria dem. I en historia med precis lagom mycket navelskådande och självironi för att vi ska förstå att Molyneux redan gjort jämförelsen själv.
Målet: makten
”Fable III” har berättarambitioner högre än rökpelarna från staden Bowerstones sotsmutsiga fabriker. Den industriella revolutionen har flyttat in i kungadömet Albion. Tiggarna och barnarbetarna beter sig lika mekaniskt som lyftkranarna i hamnen, proletärer avrättas och folket kräver revolution.
Och precis när man tänker ”Oliver Twist” blir man väckt av John Cleese.
Han spelar ens brittiskt spydige butler genom hela spelet, man själv är prinsen eller prinsessan. Syskon till den klassiskt ondskefulle monarken, son eller dotter till Hjälten från ”Fable II”. Likt i ”Mass effect 2” måste man samla ett brokigt band av följeslagare för att en bra bit in i spelet störta brodern och själv ta över makten.
Vägen dit påminner en hel del om föregångaren. Man slashar sig fram genom mörka skogar och fuktiga grottor, förbi hober och banditer. I städerna går det att klättra på den sociala stegen eller bilda familj – och Lionheads syn på människors sociala samspel är precis lika barnslig och bisarr som tidigare. Via en söt topdownkarta kan man dessutom bygga ett fastighetsimperium (och det bör du göra, tro mig).
En förtrollande värld
Inget av det där är egentligen särskilt speciellt. Det är däremot Albion.
Om ”Fable III” har en huvudperson är det inte ens spelbare hjälte. Det är den skimrande sagovärlden Lionhead ritat upp. Färgerna är så starka att de nästan bränner fast i tv-skärmen. Byar med korsvirkeshus, porlande bäckar och kullerstensgator. Böljande dalar med frostbitna granar, pudersnö och tjutande vind. Nätter insvepta i trolsk dimma och upplysta av gatlyktor hämtade från Dickens London. I Millfields, ett område för societeten, vilar ett lusthus i en gnistrande sjö. Det är så vackert att jag just nu undersöker möjligheten att mantalsskriva mig där. Millfields ligger på tryggt avstånd från utkanterna av Bowerstone, där fattigdomen går med böjt huvud genom förorenade gränder. Det räcker att promenera genom Albion för att se de klasskillnader som driver historien framåt i ”Fable III”.
Men det visuella försöker också sminka över mindre attraktiva saker. De Kinect-styrda jobben – ytterligare ett löfte Peter Molyneux aldrig infriade – har ersatts med om möjligt ännu mer själsdödande knapptryckande än i tvåan. Striderna blir helt obalanserade när man inser att magi alltid är bättre än både svärd och skjutvapen. Många uppdrag är simpel kurirverksamhet mellan städerna. Och letar du efter ett rollspel lär du inte hitta något här. Det här är ett äventyr vars nästan förödmjukande simpla gränssnitt helst håller dig i handen i stort sett hela tiden.
Buskis och analogier
Ändå vill man upptäcka mer. Både för att se storyn veckla ut sig och för att vika av från den, upptäcka alla de hemligheter och skatter som ryms bortom de upptrampade stigarna. Jag gillar dessutom de skiftande temperamenten i Lionheads historier. ”Fable III” är ett spel som både vill beröra och underhålla. Mellan de mörka momenten finns alltid den där brittiska humorn som balanserar längst ut på John Cleeses tungspets. Två spöktvillingar i luven på varandra. Buskis i kycklingdräkt. En liten by bebodd av ekologiska hippiekrigare där affären heter ”Peas and love”.
Men smilbandstöjarna är nästan alltid perifera, förpassade till spelets sidoutflykter. Då Lionhead leder vägen tillbaka till spelets huvudspår är det inte meningen att vi ska skratta.
Under spelets gång tvingas spelaren skriva under på en rad löften – ”förbjud barnarbete!”, ”rädda oss från förtryck!” och så vidare – till Albions många regioner. När ”Fable III” sen byter skepnad, när revolutionen är avklarad och folkhavet nedanför slottet jublar åt den nya regenten är det desto svårare att leva upp till dem.
Det är mer än en analogi över Peter Molyneuxs egen karriär av ord han aldrig backat upp. Man kan lika gärna se det som en vinkning till vår samtids politikerförakt eller som en bild över den hajpdrivna spelvärlden i stort.
Problemet är bara att Lionhead inte sköter hela den här löftesgrejen särskilt bra. Hela finalen är ett enda stort antiklimax där man aldrig riktigt begriper vilka brickor man har att spela med. Man tvingas fatta en serie beslut i blindo och storyn börjar hoppa framåt i tiden – mot en hotfull och billigt konstruerad deadline – helt utan logik.
Det är som om Lionhead vill jämra sig över hur svårt det är att förvandla vision till verklighet. Som att Peter Molyneux vill straffa oss för sina egna brister: ”titta, så här svårt är det att få det som man vill”.
Och till slut är det spelaren som står med byxorna nere, ensam och förvirrad, med en enda fråga i huvudet: vad fan var det som hände?
Då rullar redan eftertexterna.