Obönhörligt hardcore

Gravity core: Braintwisting space odyssey kommer skrämma iväg de flesta

ACTION När jag säger att ”Gravity core” är hardcore så menar inte som i att det är svårt och sedan öppnar upp sig. Det är hardcore i avseendet att det börjar i ett tempo du omöjligt kommer att hänga med i och sedan accelererar iväg. Och när du väl börjat lära dig hur det fungerar introducerar det en spelmekanisk twist som gör att svårighetsgraden ökar mångfaldigt.

Tredimensionell twist

Spelet går ut på att du styr två stycken skepp, förbundna via en laserstråle med ett stort, pulserande klot i mitten. Det här klotet drar till sig rymdbråte med sin gravitation. Allting som nuddar klotet förintas, men det skyddar inte skeppen själva från skada. För att förhindra att de går sönder måste du rotera dem runt klotet och försöka passa in dem i öppningar de kan passera genom. Vilket är lättare sagt än gjort eftersom alla fientliga föremål i rymden själva också roterar. Och twisten är att de gör det i tre dimensioner. Det räcker med andra ord inte att rotera dina två skepp upp och ner i höjdled. Du måste samtidigt rotera dem fram och tillbaka i djupled. Resultatet är litegrann som ett tredimensionellt tetris.

Fantastiska rymdvyer

Det finns en story, men den är irrelevant. En ai på rymdstationen där du vaknar ur djup kryosömn pratar om stora galaktiska slag som lämnat enorma mängder rymdskrot och planetsplitter efter sig, och med hjälp av din gravitationskärna måste du städa upp oredan. Segmenten av narrativ som försöker limma samman uppdragen är totalt onödiga. Det här är inte den typen av spel som behöver en storyhook för att fungera. Den är bara i vägen.

”Gravity core” är inget grafiskt mästerverk, men det är väldigt vackert designat. Rymdvyerna är fantastiska. Men det som verkligen briljerar är spelets förmåga att emulera en genre som sedan länge varit död. Det lyckas fånga känslan av att virvla runt handlöst i rymden och förena den med den skicklighet som ligger i hjärtat av shoot ’em up-genren. Spel som ”Ikaruga” och ”Radiant silvergun” och andra forna storheter från bullet hell-eran handlade aldrig om att memorera bandesign och tajma knapptryck rätt. Det här är inte spel som du kan klara enbart genom att spela om banorna många gånger. De kräver ett visst mått av improvisation, och det är här din riktiga skicklighet gör sig känd. Behärskar du inte spelmekaniken är det meningslöst att ens försöka.

Obekväm insikt

”Gravity core” påminner lite om det underskattade ”Retro grade”, även om det egentligen inte är särskilt likt det om man bortser från att båda spelen innehåller rymdskepp och sprakande ljusstrålar. ”Retro grade” var en rytmbaserad shooter som utvecklades av en tvåmannastudio. Det var ett genremästerverk avsett för en hardcore-publik som inte längre existerar. Det floppade totalt kommersiellt, och jag tror att ”Gravity core” kommer att göra samma sak. Inlärningskurvan är för hög och spelets b-aktiga inramning kommer att skrämma iväg de flesta.

Och med tiden träder en lika välbekant som obekväm insikt fram: man bemästrar inte ett spel som ”Gravity core”.

Man blir bara bättre på att förlora.

Carl-Johan Johansson