Äntligen vågar spel berätta om trauman
Publicerad 2014-06-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Sorgliga A song for Viggo intressantast på Kickstarter
Det bästa sättet att berätta om realism och tragik är med magi.
Och gulliga pappersfigurer.
Gräsrotsrörelsen Kickstarter har länge anklagats för att vara en opiumhåla för nostalgiker.
Men det finns de som använder den för att göra upp med det förflutna.
Det mest spännande projektet på sajten just nu är Simon Karlssons enmansshow ”A song for Viggo”, ett psykologiskt dramaspel där två föräldrar lever med skulden efter att ha haft ihjäl sitt barn. Det är en berättelse som de stora spelhusen inte skulle ta i med tång, eller bara använt som vag bevekelsegrund för en karaktär att gripa vapen och släppa dödsskräcken. Här är det istället centraltemat.
Men det riktigt intressanta med ”A song for Viggo” är dess yta, och vad den estetiska inramningen säger: all grafik, alla miljöer och karaktärer, består nämligen av vikta pappersfigurer.
Det kan kännas som ett ytligt grepp, och i det här fallet är just ytan en stor del, nästan allt. Sättet att berätta metaforiskt är så smart – att välja det naivistiska, sagomagiska anslaget för att skildra tunga socialrealistiska problem. Och Simon Karlsson är inte ensam om att ta den vägen: härom året kom Vander Caballeros gripande ”Papo & yo”, som berättade om en pappas alkoholism och vredesutbrott i fattigmiljöer, genom att skildra ett rosafärgat monster som är besatt av att äta giftiga grodor.
Inom filmvärlden har vi sett två nyliga exempel: ”The missing picture” vann pris på årets Cannesfestival och återberättar Röda Khmerernas folkmord i Kambodja med animerade lerfigurer. Den omtalade ”The act of killing” använde å sin sida statister för att iscensätta massakern i Indonesien på 60-talet.
Att inom ramarna för fiktion återskapa ett trauma – vare sig det är nationellt eller personligt – är ett effektivt led i terapin för den utsatte, samtidigt som det får oss övriga att ta del av det utan att behöva blunda för det explicita. Vi är emotionellt matematiskt begåvade nog att lägga ihop bitarna även utan att få dem upptryckta i ansiktet.
Och eftersom vi vet att det vi ser inte är på riktigt, så blir vi än mer absorberade, vi kan betrakta det som konst utan barriären som hela tiden säger ”är det troligt? är det verkligt?” – vi kan bara gå rakt upp i verket och känslan det vill förmedla.
Det är åtminstone mina två cent. Och dem lägger jag gladeligen i ”A song for Viggo”-insamlingen.
Kristofer Ahlström