Missförstådda ”Lego” lånar av ”Minecraft”

Lyssna inte på den befängda kritiken – Lego The hobbit är ännu en Lego-fullträff

helskärm

PLATTFORM Jag sköljer alltid ner spelkritik med några tabletter lugnande.

Med åren har jag lärt mig att det är enda sättet, då den ofta är så upprörande märklig att jag får svårt att somna om kvällen annars.

Häromdagen fick jag ännu en anledning att fortsätta självmedicinera när jag upptäckte att någon på fullaste allvar dissat ett ”Lego”-spel för att storyn inte var tillräckligt ”sammanhängande” eller ”bra”.

Man får väl anta att samma person typ skulle kunna klaga på att balettdansöser spelar dålig hockey – i fotbollsskor och rymddräkt.

Malplacerad slow motion

Det här hade naturligtvis inte varit något problem om det bara varit desillusionerade recensenter som tänkt så här vansinniga tankar om ”Lego”-spelen – men det är det inte. Någonstans på vägen tycks rätt många ha fått för sig att det skulle ligga i Traveller’s Tales intresse att röra sig mot ett mer klassiskt spelkoncept med ”tuff” action och tydligare narrativ.

Det är därför skådespelaren Christopher Lee fått i uppdrag att läsa in en pliktskyldig berättarröst till ”Lego The hobbit”, det är därför utvecklarna valt att lägga till malplacerade slow motion-sekvenser i striderna och det är därför som den här serien aldrig kommer att få det erkännande den förtjänar – mer än Barbro Lindgren förtjänade Alma-priset.

Eftersom nästan ingen fattar vad den handlar om.

Lyssnat på ormtungor

Eller ja, det skulle möjligtvis vara Traveller’s Tales själva då.

Även om de tycks ha lyssnat en del på de ormtungor som väst att deras ”Lego”-spel måste innehålla något mer än roliga pussel och proportioner, har deras ursprungliga vision knappast gått förlorad; den barnsligt färgglada paletten och naivistiska humorn överskuggar fortfarande alla försök att göra ett vuxnare, mer berättande spel. Och det är tur.

För ser man bara bortom det onödiga fettet står det klart att ”Lego The hobbit”, likt fjolårets hisnande ambitiösa ”Lego Marvel super heroes”, höjer ribban för hur mycket spelglädje som får plats i en och samma kartong. Det Midgård som breder ut sig här liknar visserligen ”Lego Lord of the rings” dito rätt mycket när man kikar på det från avstånd, men så fort man går närmare upptäcker man tusen små skillnader som skickligt ingjuter känslan av att stora saker hänt (eller inte hänt, rent kronologiskt) med världen.

”Minecraft”-liknande loot

Och om det inte skulle räcka finns det fler nyheter som gör att man inte behöver hänga upp någon doftgran för att ”Lego The hobbit” ska dofta fräscht.

Spelmekaniskt lånar den senaste given ett par intressanta tankar från ”Minecraft” och introducerar det för serien nya konceptet ”loot”. Utöver guld- och silvermynt, Mithril-klossar, smedsritningar och mini-kits gäller det nu även att leta rätt på smaragder, rubiner, silver och diamanter med mera.

Ännu mer belönande skattjakt

Dessa behövs för att bygga sig förbi vissa hinder under kampanjens gång. Men framför allt utgör de en helt underbar anledning att finkamma varenda vrå av den öppna spelvärlden när eftertexterna väl rullat – så att man kan smida alla roliga föremål som kräver ett visst antal av en särskild råvara. Det är ett system som gör ”Lego The hobbit” till en ännu mer belönande skattjakt än föregångarna.

Och när jag plötsligt sitter där i soffan och gnider morgontröttheten ur ögon lika röda som ädelstenarna jag jagar så slår det mig:

Det är inte dags för en ”Lego”-fanatiker att somna.

Det är dags för alla haters att vakna.

Jakob Svärd