Det är dig det är fel på, inte spelet
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-05-30
Det finns en anekdot som sammanfattar ganska bra varför Treasure har den ställning de har bland hardcorespelare. När de utvecklade det första ”Sin and punishment” till Nintendo 64 tyckte regissören att spelet var för krävande: ”Det är för svårt! Jag klarar det inte!” Programmerarnas svar? ”Då är du inte bra nog att leda det här projektet.” ”Men normala människor klarar inte av det här!”, invände regissören. ”Alla på det här företaget klarar av det”, fick han höra. ”Den som inte kan det kan inte vara med i vårt team.”
Med tanke på hur deras arbetsklimat ser ut kommer det kanske inte som någon överraskning att Treasure inte släpper nya spel alltför ofta. Deras filosofi kan sammanfattas med att de gör vad fan de vill, tar hur lång tid de vill på sig – och förväntar sig att deras fans ska slicka i sig.
Det är också precis vad som händer. Treasures spel hör till de högst rankade på flera plattformar, ”Sin and punishment: Successor of the skies” är utan tvekan ett av årets mest efterlängtade Wii-spel.
Och som vanligt har Treasure gjort precis vad fan de velat. Storyn går ut på att två småbarn bestyckade med laserkanoner och jetpacks röjer sig fram genom en armada av fantasimissfoster. Fienderna är flygande spermier, eldsprutande sköldpaddor och koordinerade stim av mördardelfiner, som om Hans Arnolds groteskaste monster vuxit sig stora som kontinenter och utrustats med massförstörelsevapen. All navigation är förutbestämd, det enda man behöver göra är att peka siktet åt rätt håll och hålla in avtryckaren. Och just det, under tiden måste man undvika så många laserskott att det ser ut som om alla himlavalvets stjärnor trängts in i TV-rutan.
Med all pyroteknisk kalabalik på skärmen kan det bli väldigt svårt att se exakt vad man ska akta sig för. Och det är förmodligen också poängen.
Tycker du att det låter för svårt förtjänar du inte att spela det.