Wolfenstein 3D

Alfred Holmgren

helskärm

Om man skulle följa blodspåren från dagens förstapersonskjutare ända till deras ursprung är det här man skulle hamna.

I en pixlig tysk bunker anno 1992, där den historiska precisionen får stryka på foten till förmån för nöjet i att möta en Hitler i robotdräkt bestyckad med fyra miniguns.

Gissa om det blev bannlyst i Tyskland.

”Wolfenstein 3D” anses ha markerat FPS-genrens födelse, ett simpelt spel i trevande låtsas-3D (titeln är något missvisande) där man rensar hakkorskantade nazi­labyrinter på liv och skatter. När det kom var det något av en revolution, 17 år senare framstår det mest som ett fascinerande försök av Id att finna fotfästet inför fullblodsklassikern ”Doom” (som, likt ”Wolfenstein 3D”, fått nytt liv på bland annat Xbox Live Arcade och Iphone).

Det som slår en vid ett återbesök i nazibunkern är främst hur lugnt och oskyldigt det hela framstår. Storyn är en mild pojkrumsfantasi för tonåringar som just vuxit ifrån ”Tintin”, eldstriderna så abstrakta och verklighetsfrämmande att de lika gärna hade kunnat vara ett parti ”Tetris”. Ändå sparkade ”Wolfenstein 3D” upp en storm av kontroverser med sina serietidningsliknande våldsskildringar.

Jag skulle vilja säga att tiderna har förändrats. Men ironiskt nog riskerar den senaste uppföljaren som släpps om någon vecka att gå samma öde till möte som originalspelet i Tyskland, där man kan vara på väg att klubba igenom en lag som kategoriskt förbjuder våldsamma tv-spel.

Om de inte vill fortsätta agera spelvärldens mest tacksamma måltavlor kanske de borde prova att lära sig av historien.