Som att bli rånad – på charmigast möjliga vis
Uppdaterad 2015-02-04 | Publicerad 2015-02-03
Svårt att inte älska Song of the Myrne – och bli besviken när det tar slut
ACTIONROLLSPEL Hur bra ”Song of the Myrne: What lies beneath” är beror på om du frågar hjärnan eller magen.
Hjälten är en liten kubformad pixel som beger sig ut på ett personligt korståg för att hämnas mordet på sin fru (som är en... tamkanin). Han drar sedan land och rike runt och slår på allting som rör sig tills det slutat röra sig. Dialogen är, precis som berättelsen, helt vrickad.
Hade räckt till mer
På ytan är spelet en sorts lofi-mix av ”Zelda” och ”The elder scrolls”, men det handlar varken om äventyr eller fritt utforskande. Dess lilla, bultande hjärta utgörs istället av ett fantastiskt craftingsystem som egentligen är anpassat för ett mycket större spel.
Ditt inventory innehåller exempelvis 70 rutor, men du kommer att använda upp dem snabbt. Det finns hundratals olika föremål som du kan tillverka genom att använda delar från saker du hittar. Rustningar, vapen, ammunition, magiska drycker. Du har sett sådana här system förr i spel som ”Skyrim”. Skillnaden är att ”Skyrim” innehåller 400 speltimmar. ”What lies beneath” innehåller fyra.
Uppenbar kärlek
Det finns en liten by full av människor som behöver hjälp och butiker som kan sälja eller köpa saker. Varje figur du pratar med gör ivrigt narr av sina egna genrekonventioner. Ett barn vill exempelvis att du hittar hennes lekkamrat som gått vilse i en skog full av giftiga spindlar. Jag undersöker saken och finner resterna av ett lik. Jag rapporterar tillbaka till den lilla flickan som svarar med att betala mig för att bli hennes nya vän och sedan aldrig nämner saken igen.
Ett annat uppdrag handlar om att leverera ett meddelande till en karaktär som jag råkat slå ihjäl. Jag berättar för de oroliga morföräldrarna att allting är jättebra och får genast ett meddelande som säger ”Quest completed” på skärmen.
Och så där fortsätter det. Det mesta av berättelsen är rent nonsens, men världen är designad med sådan uppenbar kärlek att det är svårt att värja sig.
Charmigt och oberäkneligt
Det bästa med ”What lies beneath” är att det är så oväntat. Det är charmigt, oberäkneligt och precis så kort att konceptet inte hinner gå sönder. Samtidigt kan jag inte låta bli att känna mig lite rånad när det är över. Jag har inte ens hunnit lära mig hur man använder magi, och jag har bara utforskat en bråkdel av potentialen i craftingsystemet. Men spelet självt tappade uppenbarligen intresset innan jag gjorde det.
”What lies beneath” hade potentialen att bli någonting större, men verkar ha saknat visionen. Och paradoxalt nog är det väldigt lätt att respektera.
Det finns redan alldeles för många rollspel som tar sig själva på för stort allvar. Och alldeles för få som är nöjda med att vara små söta bagateller.
Carl-Johan Johansson