Maffigt – men mest kulisser

ACTION Det finns stunder då ”Mafia 2” nästan lyckas övertyga dig om att det är ett riktigt bra spel.

Det inleds med ett snyggt porträtt över invandringen i USA och den naiva strävan efter lycka efter första världskriget. Vi får följa Vito Scaletta, en ung siciliansk immigrant vars föräldrar flyr Mussolinis Italien på tjugotalet och bosätter sig i det fiktiva Empire Bay på andra sidan Atlanten, lockade av den amerikanska drömmen. Istället vandrar de rakt in i den stora depressionen.

Tjugo år senare är både drömmen och familjen i spillror och Vito har tvingats ta värvning för att undvika fängelse efter att ha rånat en juvelbutik. Han träffas så småningom i axeln av en förlupen kula och får åka hem på permission. Han återvänder dock aldrig till kriget. I stället inleder han en karriär i den undre världen.

Empire Bay är en fusion av New York, Chicago och San Fransisco, och det är rent grafiskt en fantastisk stad. 2K Czech har lyckats fånga fyrtiotalsestetiken perfekt, både i miljöerna och soundtracket som är fyllt med utsökta standards från den gyllene eran.

Problemet är att där inte finns någonting att göra. Staden är en enorm kuliss vars enda funktion är att dryga ut avstånden mellan en mängd uppdrag som i sig själva inte heller är särskilt spännande. Spelet är slut efter bara tolv timmar, men du kommer att tröttna på bilkörningen långt innan dess. Och medan ”Mafia 2” lagt mycket möda på att fånga stadsandan har det gjort ett sämre jobb med karaktärerna. De är osympatiska, klichéaktiga och känns totalt ointressanta, vilket är en dödssynd för en karaktärsdriven story.

Inledningen och premissen skriver ut checkar som resten av spelet saknar täckning för. En stor del av orsaken är att 2K Games verkar ha kikat mer på andra än de litat på sig själva. ”Mafia 2” är ett hopkok av influenser från Puzo, Scorsese, Coppola och De Palma, inramade av spelmoment vi sett i tusen andra spel av tusen andra spelutvecklare.

Kanske är det därför det saknar en egen röst.

Carl-Johan Johansson