Förrädiskt lättsam diktator-simulator

Tropico 5 gör sig oväntat bra på Playstation 4 – men väntan är inte motiverad

STRATEGI I Thailand får man inte spela det här spelet.

Åtminstone om man går efter militärjuntans beslut från ifjol, när de påstod att spelets story ”skulle kunna påverka ordningen” i landet.

Själv har jag ingen aning om vad de pratar om. Om inte stelbent politisk satir som riktar udden mot både alla och ingen plötsligt blivit en katalysator för revolution.

Bada i cigarrer

”Tropico 5” är – precis som de fyra föregångarna – strategispelet som gör en förrädiskt lättsam solskenshistoria av att vara envåldshärskare. Du får bada i cigarrer och borsta tänderna med rom, men inte utan att betala ett högt pris för flärden: överallt diplomatiska bränder och revolutionära gnistor som måste släckas. Och från öst och väst drar stora etablerade krafter i vartenda litet korvöre som man lyckas stoppa i stadskassan.

Det är den diplomatiska balansgången som gör ”Tropico 5” till något mer än en trivsam strategibagatell i tropiska färger, till något som man faktiskt längtar efter att få spela vidare. Spelsystemet når snabbt oanade djup där ständigt nya bollar måste hållas i luften. Parat med en stadsbyggarsimulation som låter en zooma ut perspektivet betydligt mer än i ”The Sims”, men betydligt mindre än i ”Civilization”, räcker det för att timmarna ska flyga iväg som flyttfåglar vid en lägre temperatur.

Föredömlig konsolversion

Konsolversionen gör dessa utmaningar föredömligt enkla att hantera. Om spelhistorien innehåller hundratals misslyckade försök att adoptera renodlad pc-gameplay på konsol är det här undantaget som bekräftar regeln om deras uselhet.

Däremot känns dess tillvaro på just Playstation 4, den version som ensam låtit vänta på sig nästan exakt ett år mer än de övriga, inte supermotiverad. Spelets grafik är nämligen ungefär lika skarp som dess politiska kritik.

Dömt till tynande tillvaro

Tyvärr kräver också de flesta nyheter, bortsett från att man numera härskar över flera eror och kan uppfostra en hel släkt av diktatorer, också att man kikar länge och noga genom en välputsad monokel för att låta sig upptäckas.

”Tropicos” öde verkar alltså även fortsättningsvis vara begränsat till att föra en tynande tillvaro jämte de större genrekonkurrenterna. I alla fall så länge utvecklarna inte gör något nytt och revolutionerande inför nästa spel.

Eller åtminstone ser till att få det bannlyst i betydligt fler länder.

Jakob Svärd