Träffar rätt in i hjärtat

Chrono trigger tar ut svängarna

Rollspel Det var inte nödvändigtvis bättre förr. Men det var betydligt enklare.

Det första samarbetet mellan ärkerivalerna Square och Enix handlade om vänskap, inte politik. Teamen bakom Japans två största rollspel, ”Final fantasy” och ”Dragon quest”, hade beundrat varandra på håll och ville skapa någonting tillsammans.

Deras arbete med ”Chrono trigger” blev förlösande. De kunde ta ut svängarna på ett sätt som deras respektive följetonger aldrig tillät. De vågade experimentera med nya spelperspektiv och riva upp djupt rotade stridssystem. Och med en fullständigt hänsynslös attityd mot både historien och framtiden skapade de en tidlös spelsaga.

”Chrono trigger” var en av 1995 års allra största spelhändelser i Japan, men utanför hemlandet blev det aldrig mer än kultförklarat – och till Sverige kommer det först nu.

Men frågan är om spelet inte behövs ännu mer i dag.

Spelindustrin har kommit långt på 14 år. Så långt, och så nära drömmen om att bli ett nytt Hollywood, att en samling japanska rollspelsarketyper – roboten med de mänskliga känslorna, den ädle riddaren som förvandlats till groda och prinsessan som överger slottet för ett liv som rebell – kommer som en befrielse.

Medan varje modern spelkaraktärs historia skrivs för att beröra oss på djupet, helst förändra våra liv, vill de här figurerna bara sprida lite värme. Crono är en tystlåten huvudperson öppen för tolkningar. Manuset är utarbetat med ordentlig plats mellan raderna. Och i en värld av överproducerade spelsymfonier träffar Robos popdiscopärla till ledmotiv som en pil rakt genom hjärtat.

I dagens spelklimat känns det avslappnade tempot, den höga mysfaktorn och inte minst den helt odramatiska inledningen på gränsen till provocerande.

Visste man inte bättre hade man lätt kunnat tro att ”Chrono trigger” utvecklats som en direkt motreaktion på 00-talets svulstigaste rymdoperor och mest pretentiösa dystopier.

Men det är bara en lekfull och förhållandevis okomplicerad japansk spelsaga – så som de såg ut precis innan cd-rom-revolutionen och Hollywood-drömmarna tog vid.

Så som de aldrig ser ut längre.