Så briljant att man vill kyssa skärmen
Publicerad 2014-10-25
Det finns mycket att störa sig på i Bayonetta 2 – men striderna får en att förlåta allt
ACTION Det har hänt en hel del de senaste elva åren.
Kinesiska skolläraren Xian Renxian har till exempel ägnat dem åt att väva en jacka och en mössa av sitt eget hår.
Japanska speldesignern Hideki Kamiya å sin sida har skapat en karaktär som klär sig i sitt eget hår med hjälp av magi. Och som bara ”råkar” behöva samma magiska krafter när hon slåss mot knubbiga jätteänglar – en ekvation som är direkt förödande för hennes ekipering.
Pervers kamera
Det finns en hel del att bekymras över när det gäller karaktären Bayonetta och hur hon sexualiseras – kameran är till exempel närmast perverst intresserad av hennes skrev. Men faktum är att hon på många sätt också kan anses vara en seger för den så rådbråkade spelfeminismen. Hon tar ingen skit, behöver ingen assistans från någon man, är jävligt rolig och tar livet (av fiender) med en klackspark.
Bayonetta är helt enkelt en vilt skenande tonårsfantasi som brutit sig loss från sin skapares bojor och själv tagit kommando över situationen. Men istället för att släppa till tänker hon släppa loss.
Inte alls nedtonat
Och precis som i den fantastiska föregångaren bjuder hon in till ett sjuhelvetes party i ”Bayonetta 2”. Kamiya må ha lämnat över regissörsstolen till Yusuke Hashimoto, men det har inte påverkat det extraordinära innehållet ett dyft. Tvärtom har gradantalet i de stekheta striderna mångdubblats. Bayonetta är mer naturkraft än slagskämpe.
Den som trodde att ”Bayonetta 2” skulle bli en mer nedtonad uppföljare eftersom det är Wii U-exklusivt kan alltså gå och ställa sig i skamvrån nu. Platinum Games skulle aldrig dumma ner ett spel bara för att de utvecklar bdsm-action till en mer familjevänlig konsol. Och är det något som Nintendo aldrig skulle få för sig att tumma på så är det fläckfri speldesign och perfekt kontroll.
Tradiga banor
Allt är dock inte väl i Bayonettas regnbågefärgade värld. I ett försök att erbjuda mer variation till de akrobatiska och sanslöst läckra fajterna har Platinum Games introducerat en del ganska tradiga undervattenssektioner. Det finns även en kort mechasekvens som inte alls håller måttet.
Några större speltekniska förändringar är det heller tal om – bortom nya superspecialaren Umbran Climax, som tyvärr gör spelet lite enklare än ettan.
Härskar över genren
Det är dock petitesser i sammanhanget. Stridssystemet är lika urstarkt som det alltid har varit, bossarna är underbart underhållande, estetikens påfågelinspirerade färgkompositioner slutar aldrig att imponera, ”Afterburner”-hyllningen som avlossas med dunder och brak mot slutet av spelet är så tyngd av bubblande retrokärlek att man vill kasta pixlade kyssar mot skärmen.
”Bayonetta 2” är ett platinalaminerat diplom som tydligt proklamerar protagonistens status som actiongenrens kejsarinna. Jag önskar bara att någon kunde öppna Platinum Games ögon inför det vi andra finner både uppenbart och en aning bekymrande: kejsarinnan är naken!