”Splinter cell” är ren och skär propaganda
Publicerad 2013-09-08
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
CJ Johansson: Tortyren i Blacklist äcklar mig
Nytt år. Nytt actionspel med taskig människosyn.
Är någon förvånad längre?
Redan innan det släpptes hade ”Call of duty: Modern warfare 2” hunnit markera ett nytt lågvattenmärke för spelvärlden.
Strax före releasen 2009 spriddes nämligen bilder från en bana kallad ”No Russian”, där utvecklarna Infinity Ward för första gången introducerade civila i ett krigsspel. Fyra ryska ultranationalister kliver under uppdraget in på en flygplats i Moskva och börjar meja ner alla de får syn på. Det finns en femte person med också, en CIA-agent som infiltrerat den ryska organisationen. Det här är spelaren själv. I form av ett perspektiv bakom ett vapensikte.
”No Russian” är en vidrig bana. Det går att välja om man vill delta i massakern, men ingenting annat går att påverka. Det går inte att avrätta Markov, nationalisternas ledare. Det går inte att rädda de oskyldiga offren. De är bara där för att dö. Det är en våldsfantasi som tar i från tårna för att chockera – istället för att faktiskt ha något att säga.
Jag har ofta undrat om det går att misslyckas grövre med en våldsskildring än Infinity Ward gjorde. Fyra år senare ger mig
svaret på den frågan.
I ”Blacklist” infiltrerar huvudpersonen Sam Fisher Guantanamo-basen, där han torterar en fånge tills denne ger upp viktig information. Därefter ges spelaren valet att antingen döda eller skona honom.
Sensmoralen? Tortyr fungerar. Och den är alltid ett nödvändigt ont.
Det här är inte bara underhållningsvåld. Det är ren och skär propaganda.
Är det en ren tillfällighet att det sker på just Guantanamo? Självklart inte. Det är en kommentar till elva års kritik mot brott mot mänskliga rättigheter. ”Splinter cell” är Ubisofts uppsträckta långfinger mot hela debatten.
Företag som Ubisoft skapar sån här underhållning gång på gång eftersom vi vill ha den. Vi slösar självmant bort förmågan att interagera med ett fiktivt verk på att skjuta, tortera och döda andra karaktärer. Det har blivit så vanligt för oss att vi inte ens ifrågasätter inom vilken kontext det sker.
Jag blir äcklad av ”Blacklist” på samma sätt som av ”No Russian”. Utvecklarna gömmer sig, nu som då, bakom påståenden om yttrandefrihet, men de vägrar ta något av ansvaret som en sådan frihet innebär.
Det är en patetiskt, en produkt av en tragisk världsbild.
Och, kanske framförallt, av en lika tragisk spelbransch.
Carl-Johan Johansson