Väl värt åtta år av väntan

Ragnar Tørnquists Dreamfall-serie är fortfarande helt unik i spelvärlden

ÄVENTYR Edgar Allan Poe skrev en gång: ”is all that we see or seem but a dream within a dream?”

Så länge Ragnar Tørnquist har gjort spel har han undrat samma sak. ”Dreamfall” och dess föregångare ”The longest journey” handlar om just styrkan i drömmar, och hur de fungerar som portaler till andra dimensioner och platser. Mytologin är tydligt inspirerad av australiensiska urinvånarkoncept som ”drömtiden”.

Fastnar i mardrömmar

I ”Dreamfall” existerar två diametralt motsatta världar, förbundna via en dimension som kallas för ”the dreaming”. Den ena heter Stark, en dystopisk framtidsversion av vår egen jord – den andra Arcadia, en magisk fantasyvärld. En värld fylld av underverk, en av realism. En som är präglad av myter och en av pragmatism.

I begynnelsen var Stark och Arcadia de två olika aspekter av samma värld, men med tiden har de glidit isär. Vissa människor, så kallade drömmare, äger dock förmågan att röra sig fram och tillbaka mellan dem obehindrat. En av dem heter Zoë Castillo.

I ”Dreamfall chapters” har det gått ett år sedan händelserna i föregångaren ”Dreamfall”. Zoë befinner sig i koma, och under tiden är hennes medvetande fast på ett plan där hon ibland kommer i kontakt med människor som drömmer. Hon upptäcker att många av dem har fastnat i mardrömmar som de inte längre förmår att ta sig ur på egen hand. Och hon bestämmer sig för att ta reda på varför.

Briljant spelvärld

När Zoë så småningom vaknar till liv igen i Stark är det utan några minnen av vad som hänt henne. Och det är här som spelet verkligen briljerar. Världen i ”Dreamfall chapters” ser ut som någonting ur en William Gibson-roman. Ett enormt, militant cyberpunksamhälle kallat Europolis sträcker sig över det mesta av Central- och Västeuropa. Det är, med sina noir-nyanser och sin högteknologiska science fiction-inramning, en förlängning av vår egen samtid där överkonsumtion och urbanisering har drivits till sin yttersta spets. Gryende teknik används för att överbrygga de avstånd som öppnar upp sig på insidan av människor i samma takt som de krymper bort på utsidan.

Invånarna i Stark är fast i en tillvaro som har strippats på alla spirituella element. Som en konsekvens av detta har de blivit beroende av en uppfinning, ”Dreamachine”, som gör det möjligt att klardrömma. En central del av storyn i ”Dreamfall” handlade om att förhindra den här tekniken från att börja massproduceras. Det visar sig att den inte bara låter folk bege sig ut på spirituella vandringar i ett diffust drömlandskap – den stjäl samtidigt deras drömmar. De hamnar i Arcadia, där ett fascistiskt imperium har funnit ett sätt att kanalisera deras energi och utnyttja den för egen vinning.

Storyn är allt

”Dreamfall chapters” är ett spel som jag väntat på i nästan åtta år. Jag skulle gladeligen väntat i åtta till om det hade krävts. Tørnquist var tvungen att säga upp sig på Funcom och grunda Red Thread Games för att slutligen kunna fullborda sin berättelse, men den första delen av ”Dreamfall chapters” berättar att det var värt det.

Ända sedan debuten i ”The longest journey” för 13 år sedan har Tørnquist skilt sig från resten av spelvärlden med sin utgångspunkt att storyn betyder allt. 2001 innebar det här att det enda sättet att designa spelet på var med hjälp av antik pekaklicka-mekanik. 2006 års ”Dreamfall” försökte sig på något slags mellanting mellan äventyr och action som inte var helt lyckat. I ”Dreamfall chapters”, däremot, hittar interaktionen äntligen rätt form. Likt Telltale öppnar det dörren för en typ av spel där hur vi interagerar med världen har mer med emotionell respons att göra än rent fysisk utmaning.

”Dreamfall chapters” är en saga om inre upptäckt, men lika mycket är det en parabel för en samtid som har förlorat kontakten med sin fantasi. Det målar upp en framtid där självupptäckt säljs av multinationella företag och teknologi alienerar människor. Men samtidigt är det också en inspiration för någonting bättre. Dess blotta existens är en uppmaning till folk om att aldrig ge upp sina drömmar. Oavsett om de tar ett decennium att förverkliga.

Carl-Johan Johansson