Ingen skrattar åt Nintendo numera
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2011-01-27
Alfred Holmgren: PSP2 är rena monstret – men Nintendo låter sig inte skrämmas så lätt
Historien upprepar sig.
Nu är bara frågan hur Sony och Nintendo ska dra lärdom av den.
Har vi inte sett den här filmen förut?
2004 visade Sony och Nintendo för första gången upp sina nya bärbara konsoler. Och i samma ögonblick som Nintendo DS lämnade Satoru Iwatas innerficka hade spelvärldens tyckare bestämt sig: Nintendo var körda.
Efter mer än ett årtionde av totalt ohotad dominans på marknaden för bärbara spel hade de till slut mött sin överman. Sonys PSP hyllades som spelvärldens svar på Ipod – en pianolackad lyxpryl som man inte skulle behöva skämmas över att hala upp på flyget eller tunnelbanan. Varningslamporna blinkade visserligen ilsket när dåvarande Playstation-chefen Ken Kutaragi slog ifrån sig kritik mot att alla knappar inte riktigt funkade som det var tänkt. (”Ingen skulle kritisera en hyllad arkitekt för att han placerat en dörr fel!”) Men de flesta var ändå överens: den märkliga Nintendo DS, med sina två lågupplösta skärmar och begränsade prestanda, skulle inte ha en chans. Den hade ju inte ens någon pianolack!
Tydligt facit
Sju år och 200 miljoner sålda bärbara konsoler senare går tongångarna i en annan skala. Nintendo har fullkomligt krossat konkurrenten, med mer än dubbelt så höga försäljningssiffror. Utvecklarstödet har gått hand i hand med populariteten.
Och efter succén med Wii – i kontrast till Sonys arroganta hantering av den segsålda Playstation 3 – är det inte Nintendo folk skrattar åt. Sonys satsning på spelkonsoler som statusprylar har slagit katastrofalt fel. De har sedan länge fått krypa till korset och konkurrera på samma villkor som alla andra: med prissänkningar och starka spel snarare än stora ord.
Sonys största monster
PSP2 – eller NGP, New Generation Portable, som kodnamnet egentligen lyder – är en häpnadsväckande maskin. Dubbla analoga spakar har vi önskat oss ända sedan 2004. Men dubbla kameror, den enormt stora OLED-pekskärmen, det nya flashformatet som spelen ska lagras på, 3G-stödet, GPS, tiltsensorn och den beröringskänsliga ytan på baksidan – för att inte tala om prestanda som påstås ligga nära Playstation 3 – gör NGP till det största monster Sony någonsin avlat fram.
Men den här gången är inte Nintendo rädda för några monster. De har nästan ett års försprång med sin redan hyllade 3DS. De har sannolikt både priset och batteritiden på sin sida, utöver den mirakulösa 3D-effekten. Men framför allt har de något de i början av 2000-talet saknade: självförtroende. Och opinionen ger dem rätt – försök hitta någon som tror att Nintendo 3DS kommer bli annat än en supersuccé.
Apple fienden
Sonys nya PSP är inte ett svar på Ipod – den här gången heter konkurrenterna Iphone och Ipad. Men frågan är om Sonys största fiende inte är Sony självt. Vid sidan av NGP lanserar de Xperia Play, en smartphone bestyckad med Playstation-knappar, och dessutom nedladdningsbara Playstation-spel till Android-mobiler i allmänhet.
Det kan låta som en trygg helgardering, men det placerar NGP i ett limbo. Med appar, spel, GPS, 3G och allt tänkbart multimediestöd tar den ett steg ut på minerad mark. Alla dessa features placerar den någonstans mitt emellan Iphone och Ipad – som om vi behövde ytterligare ett steg mellan telefon och laptop. Att spelutbudet kommer bli enormt mycket starkare tar vi för givet. Men vem som redan har en smartphone, bärbar spelkonsol eller surfplatta kommer vilja ha ytterligare en pryl att pressa ner i fickan?
Framtiden kan inte komma fort nog
För hardcore-spelare är det inget svårt val. Vi kommer hänga på låset när NGP, eller vad den nu ska heta, lanseras – precis som vi gjorde med PSP och DS en gång i tiden. Casual-spelare och barnfamiljer kommer få precis lika lätt att välja. Behöver de en bärbar konsol utöver sina smartphones och surfplattor behöver de bara sträcka sig efter den sannolikt billigare, flashigt futuristiska 3DS. Precis som de gjorde med DS och dess innovativa pekskärm en gång i tiden.
Ja, vi har sett den här filmen förut.
Det enda jag önskar mig just nu är en snabbspolningsknapp.
