Som om skräcken skrivits av 12-åring

Trots Unreal 4-grafiken börjar man nästan somna av rysaren Daylight

SKRÄCK Det godaste Jessica Chobot vet är gammal spelkonsol.

Sedan bilden där hon slickar på en PSP hamnade på internet 2005 har hon gjort raketkarriär inom den amerikanska spelmediascenen. Mest känd är hon för att ha lett tv-program för tunga spelsajter som IGN, G4 och – sedan en tid tillbaka – det olidligt tråkiga tech-nätverket The Nerdist.

Minst känd är hon för sin journalistiska integritet.

Groteskt exempel

Under utvecklingen av ”Mass effect 3” lånade hon ut både sitt utseende och sin röst till en av spelets karaktärer. Och i samma stund som Chobot bokstavligen klev in i ”Mass effects” universum blev hon ett av de mer groteska exemplen på varför avståndet mellan spelbranschen och dess bevakare måste vidgas.

För speljournalistik kommer aldrig att bli riktig journalistik så länge som den bedrivs av människor vars högsta dröm är att vara en del av industrin de är satta att bevaka.

Den här kritiken har dock inte bekommit Jessica Chobot, som helt bekymmerslöst satt sig tillrätta ännu mer bekvämt på sina två stolar och blivit fullfjädrad spelutvecklare, parallellt med arbetet som speljournalist. I samarbete med det obskyra Zombie Studios har hon nämligen skrivit manus till skräckspelet ”Daylight”.

Eller åtminstone något som liknar ett manus, om man kisar.

Inte en enda smart tanke

Med en tolvårings penna målar hon upp bilden av övergivna mentalsjukhus, fängelser och skogar där hemska saker hänt för länge sedan. Här springer man omkring på procedurgenererade banor som ser olika ut varje gång man startar ett nytt spel och letar efter självlysande lappar. När man hittat tillräckligt många låser man upp en nyckel – till exempel en gammal gosedjursnalle eller en docka – som man använder för att öppna nästa område. Sedan upprepar man proceduren där. Och på nästa ställe. Samt på stället efter det.

Allt medan hjältinnan Sarah – intressant nog bara beväpnad med några ljusstavar samt en mobiltelefon – ointressant nog inte utsätts för någonting som får en att tänka att Zombie Studios haft en enda smart tanke med den lite annorlunda arsenalen. En vålnad skymtar förbi i periferin, en annan hoppar fram mitt framför näsan på mig och en tredje puttar lite lojt ner en låda när jag går förbi. Det är så oangelägen skräck att jag nästan somnar i tv-soffan. Bara Sarahs totalt illusionsbrytande kommentarer som ”Who’s there?” hindrar mig från att börja snarka. Och hon upprepar den så ofta att jag till slut känner mig manad att svara: inte jag, åtminstone inte särskilt länge till.

”Framtidens grafik” liknar PS2-spel

Men visst sitter jag kvar – fast mest för att det är omöjligt att slita blicken från den visuella tågkrasch som spelas upp framför mina ögon.

”Daylight” är nämligen ett estetiskt hafsverk som helt oironiskt gör ett nummer av att det är det första spelet som drar nytta av den nya spelmotorn Unreal Engine 4. Trots att det snarare ser ut att vara ett av de sista spelen att lanseras till Playstation 2. Spelets miljöer går oavbrutet i brunt, grått och svart. Genom ljusstavarnas grönskimrande filter antar de en kleggig, grynig form och efter ett par timmar börjar jag fundera på om jag har några ögondroppar i badrumsskåpet.

Om skräckspelsgenren börjar bli mer relevant med titlar som ”Amnesia: A machine for pigs” tog den just både ett och två steg tillbaka med ”Daylight”. Och tänker man på att det mest skrämmande med det här spelet är att manuset skrivits av en aktiv speljournalist kan man åtminstone konstatera en sak:

Jessica Chobot borde nog inte jobba i den här branschen.

Jakob Svärd