Oförskämt begåvat retroäventyr

Doldisen Daisuke Amayas comeback är en fantastisk liten fabel

PLATTFORM Det är vid det här laget ganska exakt tio år sedan Daisuke Amaya skapade ”Cave story” och i samma ögonblick lade grunden för den moderna indiespelscenen. Ändå är det inte konstigt om du inte hört hans namn förrän nu.

Amaya är en ganska otypisk spelutvecklare. Och en ganska annorlunda figur över huvud taget, för den delen. I en bransch som handlar om att skapa varumärken och saluföra sig själv sticker han ut som en öm tumme med sin kravlösa natur och sin charmigt oförfalskade skaparglädje. Allt han vill är att göra söta spel med retrodoftande grafik som för ett ögonblick får spelarna att se världen genom ett barns ögon.

Avgudar 8-bitsspel

Amaya är dessutom en oförskämt begåvad spelskapare – men samtidigt blyg och medieskygg. Det är osäkert om han ens gillar moderna tv-spel. För några år sedan försökte en japansk journalist intervjua honom i samband med att Wii släpptes. Hela spelvärlden vibrerade av upphetsning. Amaya å andra sidan ville hellre prata om den gamla Nes-kassett med ”Mother” på som hans bror hade hittat på en loppmarknad. Han hade spelat den i månader och var fullständigt trollbunden.

”Cave story” var Amayas försök att skapa någonting eget i samma stil som de gamla 8-bitsspelen han avgudade. Han behövde dock lära sig programmering först. Det tog ett par år. Eftersom han inte kunde spela några instrument skrev han därefter ett program kallat Organya som producerade chiptunes-aktig lo fi-musik som påminde väldigt mycket som de toner som strömmade ur hans Nes.

Och sedan satte han igång med sitt mästerverk.

Skapade en klassiker – ensam

”Cave story” handlar om en kaninliknande ras som kallas för Mimigas. De bor i enorma underjordiska grottsystem på en liten avskiljd ö utan att störa någon. Huvudkaraktären, en pojke med röd mössa, vaknar upp i en av dessa grottor utan några minnen om vem han är eller varför han är där. Men han blir snabbt varse om att någonting är fel. Mimigas värld har blivit invaderad av robotar från ytvärlden som tycks leta efter en artefakt, och på vägen slaktar och förslavar dem det fredliga kaninfolket.

Det kanske låter banalt, men ”Cave story” är i själva verket ett av de bästa spel som någonsin gjorts. Det är dessutom helt gratis. Amaya ville inte ha ett öre betalt för spelet han hade ägnat fem år åt att snickra ihop på fritiden. Allt han ville var att dela med sig av någonting fint till andra människor som han hoppades skulle uppskatta det. Spelet spreds som en löpeld över internet och slog alla med häpnad. Ayama hade skapat ett helt spel som kunde mäta sig med de största klassikerna – och han hade gjort det ensam.

En groda med jetpack

”Kero blaster” är Amayas första stora spelsläpp sedan ”Cave story” såg världens ljus i december 2004. Och även om det är ett annorlunda och väldigt mycket mindre spel bär det alla hans kännetecken.

Spelaren axlar rollen som en groda som arbetar för ett företag som heter Cat & Frog. Exakt vad han gör är lite diffust, men han jobbar tydligen med ”custodial sciences”, vilket tycks involvera att flyga jetpack och skjuta fientliga varelser. Hans chef är en lila katt i solglasögon som skäller order på ett språk som är helt obegripligt. En professorkatt i vit forskarrock och en rosa klump med ben förklarar att grodans uppgift är att rensa fem olika banor på så kallade ”negativus legatia”; små ondsinta bläckplumpar med röda ögon som tycks ha en negativ inverkan på sin omgivning. Det här är i princip hela spelets story. Grodan beger sig glatt ut på äventyr utan någonting annat än en pistol som skjuter energistrålar och en fantastiskt självgod min.

Linjärt och simpelt

Till skillnad från ”Cave story”, som var både stort och rollspelsinfluerat, är ”Kero blaster” ett väldigt linjärt och simpelt spel, i alla fall på ytan. Det är en typisk sidoscrollande shooter där du får nya vapen efter hand som du besegrar bossar. Det introducerar ett grindande element också för att dryga ut speltiden lite. Fiender, buskar och kistor bär ibland omkring på mynt, och dessa mynt går att använda i den officiella Cat & Frog-butiken för att köpa uppgraderingar till vapnen eller utöka livmätaren.

Spelet ser så självklart ut i sin framtoning, och det är just det här som är så förtvivlat svårt att åstadkomma. Konceptet är så bra att det inte behöver vara avancerat. Det är med en växande respekt som jag kämpar mig genom de små bedårande pixelvärldarna.

Se världen med nya ögon

”Kero blaster” är nästan helt perfekt balanserat. Det ser simpelt ut, men det introducerar ständigt nya fiender och utmaningar. Det finns fyra olika vapen som allihop är olika varandra. Och varje gång du uppgraderar dem förändras deras funktion. Spelmekaniskt står det aldrig stilla. Ärtbössan som du börjar spelet med har i slutändan utvecklats till en ”Contra”-liknande kulregnare.

Men det som sticker ut allra mest är förstås det visuella. Grafiken är helt underbar. Amaya skulle antagligen inte kunnat rita den annorlunda även om han hade velat. Allting byggs upp med stora, varma pixlar och simpla former. Många spelutvecklare använder retrografik som en slags nostalgiskt stilgrepp. För Amaya är det tvärtemot hjärtat som driver hans skapelser. Han är övertygad om att det är just så här datorspel borde se ut, och det är svårt att inte hålla med honom när man spelar ”Kero blaster”. Det är en fantastisk liten fabel som med väldigt simpla medel får komplexa situationer att uppstå.

Identitet – inte innovationer

Det är rikt på personlighet på ett vis som spel sällan är. Och precis som Daisuke Amayas tidigare kreationer är det på många vis en förlängning av honom själv. Det är en summering av allting han älskar. Hans styrka som spelskapare handlar inte om att han är en briljant författare eller en stor filosof. Den handlar om att han aldrig hårdnade som människa. Han är fortfarande kapabel att se det magiska i sin omgivning, och det smittar snabbt av sig. Han får oss andra att se världen från samma charmiga, okonstlade perspektiv som han själv gör. Allting förefaller plötsligt lite mer spännande, lite mer intressant.

”Kero blaster” innehåller inte en enda innovativ detalj, men det har ändå en väldigt stark identitet. Det briljerar inte genom att erbjuda några unika spelmoment – utan genom att vara sig självt. Det här är tricket som så många andra spel misslyckas med.

Och det är ett trick som Amaya visat att det går att bygga en hel karriär på när man väl bemästrat det.

Carl-Johan Johansson