Titta jag flyger!

Aftonbladets speltestare tog plats i cockpit på en Boeing

Jag spänner fast mig med svettiga händer.

- Trevlig resa, säger pursern. Den här flygningen brukar sällan sluta lyckligt.

Strax efter start smäller det till och planet lutar.

- Heads down, heads down! skriker kabinpersonalen.

Händerna bakom huvudet. Planet tar mark med ett dån. Kabinen rökfylls, gula flammor i ögonvrån, sirener på avstånd.

Nu skulle jag egentligen ha skjutsats genom de lysande nödutgångarna på två röda av övande flygvärdinnor.

Men det räcker bra, tack. Jag kliver på darrande ben ur kraschsimulatorn i Finnairs "Flight training center" i Helsingfors.

En mycket annorlunda skola.

2 300 "studenter" övar varje år allt från brandbekämpning till första hjälpen. I delar av flygkroppar med utfällda rutschkanor. Eldsläckare, syrgasmasker, flottar.

Bolagets piloter gör tre vändor om året i flygsimulatorerna.

- Jag ska in nästa månad och då övar vi inför vintern. Problem med is och sådant, säger Antti Aukia, pilot och "chief safety instructor".

För mig är flygsimulatorn ett dataspel för nära 150 miljoner kronor. En stor, upphöjd koloss i en kliniskt vit hall, kontrollerad av kabelhärvor och hydrauliska slangar.

Boeing 757-cockpiten är en glimmande värld. Jag förlorar räkningen vid 70 knappar bara på panelen mellan stolarna. Men efter pilotdrömmar som elvaåring och år av dataspelande hittar jag åtminstone gasreglaget.

Turbinerna viner

Vi står på bana 27 på Heathrow. Turbinerna viner upp i varv. Det blir en läcker acceleration när simulatorn luras genom att tippa bakåt. Men när startbanan rusar mot sitt slut är jag obehagligt maktlös. Som att gasa på för mycket i en alldeles för snabb bil. Vad har jag släppt lös för monster?

- 140 knop. Dra upp spaken nu.

Och jetplanet sticker lydigt upp i en brant stigning. Fäll in landningshjulen med en spak. Klonk klonk.

Planet reagerar snabbt

Jag flyger! Att grafiken närmast är ett grönt strecklandskap spelar ingen roll.

Panoramavyn, lutningarna och motorljudet lurar alla sinnen.

Planet reagerar förvånansvärt snabbt men ändå med en sorts värdig tyngd. Det styr dit jag vill, men det är lätt att parera svängar för mycket och få en ökande pendelrörelse. Jas-krascherna blir tämligen lättförståeliga.

Och planet är stingsligt. Lite ovarsamma svängar och en datorröst ropar: "bank angle", "glide slope", "don"t sink, don"t sink". Lär minst betyda att passagerarna sätter kaffet i halsen.

Fotograf Lina tar över spakarna. Hon sätter kurs mot landningsbanan men det blir vingligt och vi sveper snett förbi i en stigning.

Men hon ger sig inte utan tar sats tillbaka och vi duckar när landningsbanan fyller fönstren.

En magdunkande smäll, däckskrik, cockpiten rister tungt. Illusionen är total, vi fnittrar hysteriskt.

"Jag var kung i luften"

Men planet rullar. Vi lever uppenbarligen.

- De kanske har "snällinställningar", analyserar Lina.

Jag tänker inte fråga. Jag har upplevt en flygkrasch och historiens sämsta landning. Jag har varit kung i luften i en Boeing 757.

På den alldeles riktiga flighten tillbaka till Stockholm sitter jag snällt med bältet fastspänt och tar tacksamt emot en konjak.

Under en behagligt händelselös flygresa.

Piloterna tränas för det värsta

Henrik Rudin