Berusande action med deprimerande ’humor’

Sunset overdrive är bitvis hyfsat roligt att spela – men irriterande idiotiskt

SANDLÅDEACTION I Mike Judges förbisedda mästerverk ”Idiocracy” vaknar Luke Wilsons karaktär, den förslöade pappersvändaren Joe Bauers, upp i en avlägsen framtid efter att ha blivit nedfrusen i ett militärt experiment. Han valdes ut eftersom han var den individ som bokstavligen var mest medelmåttig, och därför ”nog skulle klara nedfrysningen bäst” enligt filmens glasklara logik. Men när han kliver ut ur kapseln, som fått stå och samla damm efter att militärens finansiering plötsligt upphört, gör han det inte som en medelmåtta – utan som världens smartaste nu levande människa.

Dystopiskt USA

Filmen för tesen att om människor med låg iq förökar sig i en ständigt stegrande takt, samtidigt som människor med hög iq blir allt mer benägna att vänta med att skaffa barn, kommer världen till slut befolkas av idioter. Utifrån dessa premisser målar den sedan upp ett dystopiskt USA där bevattningssystemen numera sprutar Gatorade, presidentkandidater rekryteras direkt från wrestling-världen och de flesta invånare försöker stoppa den fyrkantiga träklossen i det runda hålet när det vankas intelligenstest.

Ond energidryck

Ett av höstens största spel, Insomniacs Xbox One-exklusiva ”Sunset overdrive”, är precis lika dumt som ”Idiocracy”.

Tyvärr är det inte på långa vägar lika smart.

Här dimper spelaren – en anonym avatar som går att skräddarsy från topp till tå – ner i ett lika dystopiskt framtidsscenario: Sunset Citys invånare är instängda i staden av det onda energidrycksföretaget Fizzcorp, som använder platsen för att experimentera med drycken Overcharge Delerium XT som förvandlar människor till muterade monster, så kallade OD’d.

Skämtar om cancer

”Sunset overdrive” stannar till vid varenda tv-spelsklyscha på väg mot ens sinnen: det är en 12 timmar lång uppvisning i hur många grepp från förra decenniet som man kan stoppa in i ett och samma spel. Man ska hämta saker åt uppdragsgivare, man ska eskortera hjälplösa individer åt uppdragsgivare och man ska försvara särskilda områden åt uppdragsgivare.

Berättandet är snudd på icke-existerande. På sin färd genom Sunset City möter spelaren en brokig skara överlevare som byggt varsitt fort i staden. Vi möter de nördiga lajvarna, de rika bratsen, de som leker samurajer och så vidare. Insomniac tar fasta på det här genom att fyra av det ena taskigt tajmade lajvar-, brats- respektive samurajskämtet efter det andra. Och när de får slut på stoff går de raskt över till att skämta om cancer och avhuggna kroppsdelar istället. Hela spelet har dessutom en hemsk, MTV-punk-attityd som gör att alltifrån menyernas typsnitt till mellansekvenserna känns hämtade ur en Good Charlotte-video. Varje gång de visar sitt fula tryne känns det som om någon gör tusen nålar på min hjärna.

”Tony Hawk” möter ”Ratchet & Clank”

Men man står ut med tortyren, åtminstone ett tag. Framförallt tack vare att spelmekaniken, som låter en hoppa, studsa och glida fram genom staden, är rätt berusande i all sin enkelhet. Parat med en vapenarsenal som rymmer allt ifrån syrasprutande maskotar till handeldvapen med fyrverkerier som ammunition känns det ungefär som att ”Tony Hawk”-grinda, samt ”Ratchet & Clank”-skjuta, sig genom ett färggrant lekland med skärm efter skärm av idiotisk rekvisita. Antingen på väg mot nästa huvuduppdrag, eller fritt åkandes på jakt efter sidouppdrag, gömda föremål eller utmaningar. Och det är lätt att underhållas av det höga tempot, de stora explosionerna och de starka färgerna så länge man inte stannar upp.

Slappa referenser

Men så fort man gör det kastar Insomniac ännu en av alla sina självmedvetet ”skojiga” sekvenser i ansiktet på mig: antingen genom att slappt referera till nätforumet NeoGaf, som för att få kvittera ut ett löjligt bevis på att man överhuvudtaget uppfattar att det existerar en samtid, eller så tvingar man spelaren att klara ett gäng tradiga uppdrag och ”skojar” sedan till det genom att förklara hur otroligt tv-spelsaktigt det var att göra så. Och när jag äntligen fått torka av mig den sista av dem orkar jag bara kort konstatera en sak.

Vi måste stoppa de dumma spelen från att föröka sig.

Jakob Svärd