Trist spel under Hollywood-ytan

EA Sports UFC gör inte en av världens mest underhållande sporter rättvisa

MMA Som en rivningskula av kött och blod brakade han in i burväggen och rätt ut i publikhavet.

Den nästan 200 kilo tunge sumobrottaren Teila Tuli hade just blivit sparkad så hårt i huvudet att han inte bara solklart förlorat matchen mot den cirka 100 kilo lättare kickboxaren Gerard Gordeau – han hade förlorat fotfästet också, och drattat omkull i en vurpa som skulle gå till mixed martial arts-historien.

Lite senare samma kväll, den 12 november 1993, klev en annan herre vid namn Art Jimmerson in i den åttkantiga arena som marknadsfördes som ”Oktagonen”. Han blev så förvirrad av det då purfärska konceptet ”Ultimate Fighting Championship” att han för tillfället tog på sig klassiska boxningshandskar – för att därefter ta av en av dem strax innan match, bara för att ”vara redo för allt”. Eller om det möjligtvis var ”inget” han menade.

Det var hur som helst en fullständigt bisarr syn att se honom fajtas.

Regellös kalabalik

Men ingen var mer uppseendeväckande än en brasiliansk liten tunnis.

Med sin i sammanhanget Marilyn Manson-spinkiga överkropp utgjorde Royce Gracie verkligen ingen skräckinjagande syn. Men efter den där novemberkvällen – efter den allra första UFC-tävlingen – hade han vunnit en hel världs respekt. Med hjälp av sin släkts specialitet – markkampstekniken brasiliansk ju-jutsu – hade han nämligen strypt eller låst ut samtliga av sina motståndare, även de som var dubbelt så stora som han själv. Publiken älskade honom för det, och det gjorde hans ledbrutna offer också – som ville veta allt om hur han kunnat trolla bort dem så totalt där nere på backen.

Under de 20 år som gått sedan en David klädd i vit gi buntade ihop ett helt gäng steroidstinna Goliats har UFC – från början tänkt som en sorts turnering mellan representanter för olika kampsportsstilar i syfte att avgöra vilken av dessa skolor som var bäst – tagit flera sjumilakliv ut ur den blodfyllda rännsten det föddes i. Idag är MMA, som själva idrotten kallas, världens snabbast växande sport. Och av den snudd på regellösa kalabaliken som kännetecknade det tidiga 90-talets utövande finns knappt några urskiljningsbara spår kvar.

Mer dynamiskt än fotboll

Dagens fighters tecknar lukrativa sponsoravtal med jättar som Nike, ägnar månader åt rigorösa träningsläger inför varje match och betalar särskilda strateger för att hitta luckor i sina motståndares ”game”. Regelverket är lika tjockt som en telefonbok från Mexico City, man går inte längre flera matcher under en och samma kväll och viktklasser ser till att man möter mer eller mindre jämnstora slagskämpar. Kampen står heller inte längre mellan olika stilar – judo, karate, kickboxning, brottning, Gracies mytomspunna BJJ och så vidare – så mycket som den står mellan atleter som redan adderat alla dessa färdigheter till sina dignande verktygslådor. Resultatet är en av de mest underhållande sporter som finns och – i sina bästa stunder – en tävling klart mer dynamisk än både fotboll, basket och hockey.

Tillsammans.

Ambitiöst – relativt sett

”EA Sports UFC” är det mest ambitiösa försöket hittills att översätta sporten till spelform.

Tyvärr säger det ungefär lika lite som någon som just blivit knockad i första ronden. MMA-spelen har nämligen, likt sporten, plågats av en hel del barnsjukdomar. Och genrens tillfrisknande ser ut att dröja – med några decennier. För när EA Canada gör ett försök att ta den framåt får vi visserligen produktionsvärden som skulle kunna vara en Hollywood-films, mängder av licensierade UFC-fighters och nätkod som är så snabb på att ragga upp motståndare att den skulle kunna heta Dan Park.

Men vi får också ett rätt trist spel.

Under ytan – som tyvärr inte håller ett enda av de visuellt imponerande löften som de tidiga filmerna från spelet gav oss – hittar man nämligen bara ännu ett stelbent MMA-spel. Det lyckas halvdant med att simulera sporten, och inte alls med att skapa underhållande fighting. Det är uppenbart att EA Canada drunknat i saker som måste införlivas i ett ”äkta” MMA-spel – och att de gjort allt för att fånga alla små detaljer i den hisnande repertoaren av tekniker som finns att tillgå. Men som en direkt konsekvens av detta räcker handkontrollen inte riktigt till; när man bara får en knapp att blockera alla sorters stående attacker med uteblir mycket av den gissningslek som definierat de bästa fightingspelen genom historien, för att inte tala om själva sporten.

Långt ifrån spännande

I ”EA Sports UFC” känns slagen och sparkarna dessutom lättare än Hindenburg. Något som gör att mitt intresse kraschar ungefär lika snabbt.

Och när det väl befinner sig nere på marken blir jag besviken ännu en gång. Submission-delen av spelet lämnar visserligen inte lika mycket att önska som Yuke’s tidiga delar i avsomnade ”UFC undisputed”-serien, men den minispels-centrerade markkampen är fortfarande långt ifrån så spännande som den skulle kunna vara. Och ytterligare ett tydligt tecken på att spelmekaniken måste byggas upp på nytt från grunden för att någonsin kunna bli riktigt bra.

Så då sitter man mest där i tv-soffan och önskar att det vore 1993 igen.

Att någon som väger 200 kilo kunde riva ner skiten.

Jakob Svärd