Battlefield: Bad company

Det sägs att det inte blir något "Black 2".

Och det är okej – nu när "Battlefield: Bad company" är här.

För precis som i den underhållande Criterion-shootern till Playstation 2 är vapnen lika självupptagna – de breder ut sig över en fjärdedel av skärmen och låter som en hagelskur från helvetet – i svenska Dice senaste krigsupplaga.

Likheterna stannar inte där.

Förstörbara miljöer fanns i liten skala – begränsad av förra generationens teknik – i "Black". I "Bad company" förändrar det synen på förutsättningarna för ett krigsspel. Göm dig i ett hus och eldgivningen från en pansarvagn har snart blåst sönder både väggar och tak; en situation spelaren givetvis kan och måste vända till sin fördel. Inte minst blir det tydligt i spelets vansinnigt hetsiga multiplayerläge.

Dice första verkliga storsatsning på den mångmiljonsäljande "Battlefield"-serien till hemmakonsoler tar inte sig själv på särskilt stort allvar. Att kompaniet, en kvartett krigströtta soldater på jakt efter en guldgömma, leker sten-pax-påse och kör golfbilar mellan tunga eldstrider säger det mesta. Det är svårt att blanda krig med humor men Dice hanterar den balansgången galant.

Dessutom övertygar "Bad company" rent visuellt. Frostbite-motorn ritar upp vidsträckta skogsmiljöer med stor skärpa och mästerlig ljussättning. Överhuvudtaget är det befriande med en shooter som vågar lämna gråmurrig, hårt snitslad, bandesign.

Ett av spelets större problem är manövern för att återfå hälsa. Det är besynnerligt att man ska behöva utöva krånglig fingerakrobatik under intensiva partier när det gängse systemet – att helt enkelt ta skydd i ett antal sekunder – fungerar så bra i andra moderna shooters.

Men trots den klantiga designmissen förblir "Bad company" ett av årets främsta actionspel.

Peter Ottsjö