Briljant – om man ser förbi mjödmagen

Taktikrollspelet The banner saga belönar den som vadar igenom skiten

TAKTIKROLLSPEL Kvittot dök upp på Steam härom veckan.

Ja, på vad 700 000 kickstartade dollar egentligen räcker till, alltså. Närmare bestämt: två års försörjning av tre före detta Bioware-utvecklare, ”Journey”-kompositören Austin Wintorys blotta närvaro och några ton handritade animationer.

Vad 700 000 kickstartade dollar uppenbarligen inte räcker till?

En röd tråd.

Krumbuktande vikingasaga

De första timmarna med ”The banner saga” är inte nådiga. Överallt nya mjödmagar och skägghakor att försöka ta in. Det är en krumbuktande vikingasaga som doppats i ”Game of thrones”-pappan George R R Martins favoritberättarteknik – de snabba klippen mellan vitt skilda platser, karaktärer och händelser – utan att ha välsignats med alla andras favoritberättarteknik: den där himla tråden.

Resultatet är vid första anblick ett rätt stört häxkok av Disneyfierade horkarlar och naturromantiska, vindpinade vinterlandskap. En sorglig röra som mest av allt tycks bekräfta myten om att publikfinansierade projekt i regel smakar bäst innan själva pengainsamlingen är över. Att det, när det väl kommer till kritan, ofta är en fråga om några vildpannors hopplöst nostalgiska idéer, som punkterats i de traditionella spelutgivarnas mötesrum och återupplivats av trånsjuka fanboys och -girls och -hens som vägrat acceptera att det finns en anledning till att deras drömmars spel fått nobben av kostymerna.

Slutar plötsligt stinka

Men i fallet ”The banner saga” visar det sig att sanningen är lite mer komplicerad än så. Åtminstone om man biter ihop, härdar ut och vadar genom skiten tills den plötsligt inte luktar så jäkla illa längre. För trots att Texas-baserade Stoics högtflygande berättarambitioner kraschar fortare än en ”Skavlan”-intervju så är ”The banner saga” långt ifrån något misslyckande. Under den vilt omkringflaxande storyn hittar man nämligen ett spel också.

Och det är ett ganska så briljant spel. Åtminstone ibland.

Storyn handlar om ett folk på flykt från en värld som håller på att rämna. Här finns varken några banor eller ”episka” quests, bara din karavan och den långa, hårda vägen hem. Som klanledare faller det på din lott att ta de avgörande beslut som oundvikligen mynnar ut i att människor dör, i att maten tar slut samt i att ni blir backstabbade av charmiga uslingar stup i kvarten. Det är ett simpelt men originellt manager-spel, dolt bortom den så ivrigt marknadsförda ”Törnrosa”-estetiken och alla stumma replikskiften.

Spelmekaniskt guld

Och när lunken väl infinner sig – för både mig och karavanen – börjar de onda tankarna släppa och spelets flera goda idéer framträda allt tydligare. Här och var längs vägen sker små brutala möten med fiender som är så demoniska att de ser ut att ha direktimporterats från något gammalt Gwar-omslag. Drabbningarna med dem är så svåra och fulla av taktiskt finlir att man med lätthet kan ägna en timme åt varenda en av dem. Det är spelmekaniskt guld, och liknar ingenting som de stora spelmakarna ens skulle vilja närma sig.

Vilket kanske inte är så konstigt ändå.

Jag hittade det ju i en hög med skit.

Jakob Svärd