Odödlig rock med Primal Scream
Publicerad 2011-07-15
Mäktig repris på Primal Screams bästa album 
HULTSFRED. Ännu en gång kommer Bobby Gillespie till Hultsfred som en befriare.
När Primal Scream gör jubileumsshow av sitt enda riktigt klassiska album känns den här festivalen äntligen som ett rockparty igen.
Den omstartade Hultsfredsfestivalen är igång och vi travar runt i ett konstant småregn och letar efter de där 10 000 besökarna som nye festivalchefen Folkert Koopmans påstått ska vara här.
Det är rätt glesa led framför de flesta scener. Precis som vi befarat lyckas inte de akter som drog hit massorna på 90-talet locka tillbaka sina gamla fans till tälten, bajamajorna och leran för lite nostalgi.
Primal Scream hör till de banden. 1991 släppte de albumet ”Screamadelica”, en genuin klassiker som på ett unikt lyckat sätt förde samman den då så spirande acid house-kulturen med klassisk rock’n’roll.
Mitt i tiden
Det var en av de där få skivorna som kändes som att den befann sig mitt i tiden. Hela popvärlden kändes just då som att den kretsade kring Bobby Gillespie och hans hårt festande män.
Sommaren 1992 såg jag ”Screamadelica”-turnén både i Roskilde och Hultsfred. Det var konserter omgärdade av en magnetisk aura av mörk gospel. Dåvarande Sahara-tältet förvandlades till en febrande kyrka av beats, Stones-gitarrer och drogdrönigt oväsen.
Det låg spänning och fara i luften, vad som helst kunde hända.
Nitton år senare åker Primal Scream runt och spelar ”Screamadelica” igen, den här gången i sin helhet och som ett koncept, och vi vet således exakt vad som ska hända.
Mäktigt på nytt sätt
Luften dallrar förstås inte lika mycket men låtarna har inte åldrats en dag och Scream vet det. Så 50-åringarna går istället in för att bygga en föreställning kring sina låtar, verkligen förära dem en ambitiös show med fullödiga arrangemang och bländande psykedeliska bildprojektioner.
Så det blir mäktigt på ett nytt sätt. När mörkret sänkt sig tänker vi mindre på att vi är så få och ställer oss längst fram, förlorar oss i en lång, både krautofobisk och Bo Diddley-mässande ”Higher than the sun”, en tungt svängande ”Loaded” och en smittande salig ”Come together”.
När Scream ändå är in the mood stänker de ur sig ”Country girl”, ”Jailbird” och ”Rocks” också, som en bonus.
Och inte mig emot. Det är ju tämligen odödlig rock’n’roll det också.