Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Ellen, Lena

ROCKBJÖRNEN PRESENTERAS AV

Så nära paradise

Publicerad 2011-06-04

Snyggt, vackert och självklart med Håkan

PÅ SIESTA – MEN TAR INTE SIESTA Håkan Hellström har en glöd i ögonen, som om han vill sluka samtliga i publiken. Klassikerna levereras i glimrande versioner.

Att se Håkan Hellström på sommaren är en ynnest jag unnar alla. Min älskade mor som min värsta fiende.

Han är ju det finaste vi har, näst efter allemansrätten.

Hässleholm har just upplevt den allra första högsommardagen och Håkan Hellström är i stan för att begå turnépremiär. Hela vintern har jag missat honom i varje motbjudande hockeyhall som heter som någon hudlotion och det är jag glad för i kväll.

Nu är jag 2 steg från paradise, för att uttrycka saken som någon från Göteborg. För det är ju sena sommarnätter som den här man ska se Håkan Hellström.

Skriver ny historia

Minnena radar upp sig.

”Jag har varit i alla städer” i Malmö City 2005.

”Tro och tvivel” på en rykande het Roskildefestival 2009.

I kväll ska ny Håkan-historia skrivas.

Den solbrända 37-åringen äntrar scenen i plommonstop och vit jeansjacka med tyg-emblem, fullt möjligt hans bästa scenoutfit någonsin. Det glöder i hans ögon, som ville han sluka varje tjomme i publiken, när han sjunger om white trash-familjer och gambianska fyllon.

Håkan och hans eget E Street Band lyfter sångerna till nya nivåer, ursäkta det högtravande uttrycket, platser man inte trodde fanns. De fraserar med en spöklik tajming och resultatet är så snyggt, så vackert, så självklart.

Euforisk revy

Medan klassikerna passerar i euforisk allsångsrevy slår de nya sångerna ut i nya glimrande versioner.

”Dom där jag kommer från” står upp skamlöst bredvid ”Kom igen Lena!”.

”Man måste dö några gånger innan man kan leva” bredvid ”En vän med en bil”. Och ”Shelley” bredvid ”Gårdakvarnar och skit”. Tillsammans vittnar de om en unik och mångfacetterad rockkarriär som saknar motstycke.

Mina få invändningar bottnar blott i en lika girigt bortskämd som personlig saknad efter vissa sånger. Och att den festivalflyktiga publiken sviker lite mot finalen.

Hur ska det här sluta?

När jag ser det unga paret bredvid mig hångla under ”Jag vet vilken dy hon varit i” inser jag att det inte finns något slut. Det där paret kommer att växa upp och få sitt alldeles eget Håkan Hellström-minne att vårda ömt.

Precis som du och jag.

Följ ämnen i artikeln