Jayhawks får spela så länge de bara orkar
Publicerad 2011-08-14
Americanarockarna är äntligen kompletta igen
GÖTEBORG. Två röster som har varit ifrån varandra alldeles för länge sjunger åter klassiska sånger tillsammans.
Nu kan The Jayhawks fortsätta skapa magi i decennier om de vill.
The Jayhawks har varit bra även efter 1995, när Mark Olson lämnade bandet för att satsa på en karriär ihop med nya kärleken Victoria Williams.
Gary Louris tog då Minneapolis-combon åt ett poppigare håll på en rad fina plattor.
Även Olson släppte massor av bra musik på sitt håll, men vi som älskade The Jayhawks 90-talsklassiker ”Hollywood town hall” och ”Tomorrow the green grass” har aldrig riktigt slutat sörja splittringen.
Sjöng med unik kemi
Louris och Olson triggade varandra i låtskrivande som ett americanarockens Lennon-McCartney och sjöng harmonier med samma sorts unika kemi som hos Frida och Agnetha.
Så det är givetvis en händelse att Olson nu är tillbaka i The Jayhawks.
Vi bjuds lika lite showmanship som alltid. Louris trevande soloutflykter på ramperna ser de facto mest komiska ut.
Allt finns kvar
Men allt det viktiga – rösterna och nervspelet mellan Louris elektriska och Olsons akustiska gitarr – finns kvar.
Och inte ens med mikroskop hittar man damm i låtarna. ”Miss Williams’ guitar” eller ”I’d run away” är moderna klassiker.
Glädjande nog låter det bra även om numren från kommande albumet ”Mockingbird time”.
Men så har The Jayhawks också ett uttryck som det går att åldras i långt upp i pensionsåldern.
Låt oss hoppas att de gör det.