Bitchen erövrar sitt 80-talsskrot
Publicerad 2011-05-18
Nöjesbladets Markus Larsson sätter betyg på Lady Gagas nya skiva – först i Sverige
POP Lady Gaga är redan världens största discomonster.
Men den blygsamma titeln räcker inte.
På sitt nya och spektakulära album försöker Mamma Monster vara drottningen av ... allt.
Inget album är större än ”Born this way” i vår.
Skivbolaget bevakar alla eventuella förhandsexemplar av skivan som en misstänksam björnhona med dåligt morgonhumör. Inget får läcka ut i onödan.
Det händer inte ofta längre, men för att lyssna på ”Born this way” innan den släpps på Spotify i dag måste jag åka till skivbolagets kontor i Stockholm och i princip låsas in i ett ljudisolerat rum.
Jag skulle inte ha blivit förvånad om plattan rullades in under en silverkupa av tre Säpo-agenter med hörsnäckor i öronen och ”fuck off”-miner.
Bejaka sin hondjävul
Lady Gagas andra album – ”The fame monster” räknas som en utökad version av debuten ”The fame” – är en förmodad storsäljare som ensam kan få ett skivbolags årsbudget att gå ihop.
Och det är definitivt hit som den globala nöjesbranschens elit riktar blicken.
De sjutton spåren på ”Born this way” kommer att vara tongivande för hur hitlistorna kommer att
låta och se ut under resten av 2011.
Visst finns artisten som spelade in singlarna ”Poker face” och ”Bad romance” kvar, speciellt i de fyra lysande låtarna hon gjort med svenske låtskrivaren och producenten RedOne.
Där handlar det uteslutande om broilerdisco, refränger som mixar in vemod i den uppumpade
intensiteten och stamningar (”Judas-juda-ah-ah”, ”hoah-wo-woah” och ”ha-ai-ai-air”).
Även texterna känns igen. Lady Gaga fortsätter att vara en sorts Dr Phil för människor som vill
vara sig själva, leva utanför normen, bejaka sin inre och smutsiga hondjävul och drunkna i kärlek, gruppsex och dekadens.
Clarence Clemons är med
Men ”Born this way” är ingen upprepning av Lady Gagas tidigare skivor. Stjärnbloggaren Perez Hilton har, träffande nog, jämfört hennes utveckling med det kreativa jämfotahoppet som Madonna gjorde mellan ”True blue” och ”Like a prayer”.
Den musikaliska bredden växer så att det knakar. ”Born this way” är en smältugn där Lady Gaga slänger in allt 80-talsskrot som hon någonsin lyssnat på.
Saxofonisten Clarence Clemons levererar ett par biffiga solon som får musiken att låta som om Eurythmics käkat digitala tillväxthormoner.
Gitarren i ”Electric chapel” kunde vara stulen från Judas Priest. Och ”Yoü and I” är något så överraskande och oväntat som – wo-hah! – southern rock med utsvängda brallor där Gaga lånar trummorna från Queens ”We will rock you”.
Gaga-puritanerna kanske rynkar på näsan åt all rock som invaderar dansgolvet, och allt glänser inte som bankernas guldreserver.
Håller hög klass
Men det mesta håller en klass som förklarar varför souldivan Beyoncé en gång var tvungen att ta tag i världens bästa bitch och fråga:
– Var i helvete får du alla idéer ifrån?