Mörker, Melissa
Publicerad 2011-07-15
Horns höstvemodiga folkpop drunknar i regn och rusk 
HULTSFRED. Det gör detsamma.
Melissa Horn skulle ha kunnat uppträda med Michael Jackson på tamburin.
I det här regnet hade upplevelsen ändå blivit medioker.
Var kom det här vädret i från? Skottland?
Ett hårt och kallt regn faller över festivalområdet när Melissa Horn spelar. I kastbyarna pissar det till och med från sidan. Trevligt.
Regn är inte hela världen. Ingen är gjord av socker.
Jag tror att människorna som deltog i invasionen i Normandie – Dagen D – hade det lite besvärligare, till exempel. Dåligt med langos på den stranden.
Behöver väggar och tak
Men den som påstår att vädret inte påverkar festivaler måste vara tappad bakom en vagn eller två. Sådana här dagar tycker även jag att konserter borde låsas in inomhus. På livstid.
Det blir inte bättre av att Melissa Horn är en artist som behöver väggar och tak och sittande publik. Musiken är definitivt inte anpassad för en popfestivals bistra förhållanden.
Hon har till exempel svårt att överrösta ljudet från ett granntält där någon blastar David Bowies ”Rebel rebel”.
Det är svårt att tycka illa om låtarna. Allt är väldigt P4 och sympatiskt. Det finns inget motstånd, inget att ogilla – och inte mycket att älska heller. Att lyssna på Horn är som äta cornflakes och mjölk när man egentligen vill dricka Bordeaux-vin.
En gräsmatta som lyssnar
Hennes höstvemodiga folkpop kommer aldrig riktigt nära, den pillar inte loss några sårskorpor, den gör inte ont. Enda undantaget är kanske ”Lät du henne komma närmre”. Där blottas en djupare och mer allmängiltig oro och svartsjuka.
I en annan miljö skulle det vara en riktig höjdpunkt. Här är det i princip bara en gräsmatta som står och lyssnar.