Låter som tolv personer
Publicerad 2011-07-16
Johnossi låter inte sitt ringa antal hindra öset 
HULTSFRED. Det står två personer på scen.
En spelar gitarr, den andre spöar ett trumset.
Ändå låter det som om ett tolvmannaband uppträder.
Johnossi springer som vanligt ur startblocken som om de försökte vinna ett hundrameterslopp.
Det dröjer inte många låtar innan sångaren och gitarristen John Engelbert hoppar upp på trumsetet, rockar ner en cymbal, trasslar in sig i en sladd och trillar omkull.
Mindre är mer
Och det är imponerande hur mycket kraft och dynamik duon kan få ur sin enkla sättning på en timme.
Det behövs inget blås. Det behövs inga körer. Det behövs inte bas, tamburiner, basfiol, pyroteknik och flöjt. Ibland är allt det inget annat än onödiga krussiduller och glasyr. Det räcker alldeles utmärkt med en överstyrd, halvakustisk gitarr och trummor.
Har pondus
Johnossi uppträder med en pondus och ett självförtroende som kan fylla ut vilken festivalscen som helst, oavsett storlek.
De vet exakt när de ska bjuda in publiken till allsång eller handklapp och göra dem till bandets tredje medlem. Och de vet framför allt att publiken kan vartenda ord i de största P3-hitsen, vilket de under sina mest inspirerade konserter ofta utnyttjar till maximal effekt.
Återhämtar sig inte
En stor förklaring till att Johnossi blivit en självklar svensk headliner är låten och singeln ”What’s the point”.
En magnifik och omtumlande poplåt som fångar hela ungdomens eviga blandning av eufori och drama på fyra minuter.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag hör den. Det spelar inte heller någon roll hur gammal jag är. (Alldeles för gammal för The Drums.) Varenda gång känns det som att det går hål i bröstkorgen och att något viktigt rinner ut.
Problemet är att inget annat på Johnossis repertoar kommer i närheten av ”What’s the point”. John Engelbert och Oskar Bonde spelar flera utmärkta låtar efter sitt mästerverk, däribland ”18 karat gold”, ”Sickness” och ”Roscoe”.
Men då har spelningen tappat luften.