Gräver en grav - av ballader
Publicerad 2011-06-15
Linkin Park tar sig själva på för stort allvar
Utspritt på en och en halv timme är det som att tre olika band står på scen.
Ett som hyser ett gravt U2-komplex. Ett som vill blanda wiggerhiphop med dansant halvmetal.
Och ett som inte vet riktigt vad det vill.
Det dras en markant begriplighetsgräns mellan mig och publiken redan i inledande ”Faint”.
Nere på golvet – och på läktarna – går en överraskande välbesatt Globen fullkomligen bananas. Viftar unisont med armarna. Hoppar. Sjunger. Gör precis det som en väldigt övertaggad åhörarskara ska göra.
Uppenbart är att intresset för Agoura Hills-sextettens andra Sverigebesök är stort. Lika tydligt som den påkostade scenproduktionens läckra bakgrundsprojektioner och det faktum att skäggige gitarristen Brad Delson har väldigt stora hörlurar på huvudet.
Sveps med i glädjen
På något sätt kan jag inse upprymdheten, även på min sida av staketet. Och under en halvtimme är det lätt att svepas med i glädjen över denna senkomna kompensation för det abrupt inställda Hultsfred-giget 2008.
Frontfigurerna Chester Bennington och Mike Shinoda jobbar sig igenom ”Lying from you”, ”Given up” och ”No more sorrow” på ett sätt som såväl kompenserar för bristen på mellansnack som de övriga medlemmarnas anonyma utspel. Framträdandet håller liksom ihop på ett sätt som går att begripa.
Okända marker
Men så plockar gruppen fram spadarna och gräver en djup grav av hel- och halvballader som den sedan tycks trivas rätt bra i. Och därmed blottläggs det Linkin Park som tar sig självt på alldeles för stort allvar. ”Waiting for the end”, ”Iridescent” och den förskräckliga ”With or without you”-karbonen ”Shadow of the day” är alla kompositioner som ger sig ut i okända marker utan vare sig karta eller kompass. Och som därmed inte hittar vare sig hit eller dit.
Där blir begriplighetsgränsen ett minerat område. En hög barriär som rivs först i extranumrens ”Hybrid theory”-paraderande av ”Papercut”, ”Crawling” och ”One step closer”.