Nervdallret fastnar emellanåt i poser
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2011-03-08
till Glasvegas
Glasvegas må spela på en liten klubb men mentalt befinner de sig på betydligt större arenor.
James Allan har fått mycket på kort tid, och det märks.
Det är nästintill exakt två år sedan Glasvegas första officiella konsert på svensk mark när de bjuder en liten skara lyckliga på exklusiv klubbspelning för att jabba upp snacket inför april-albumet ”Euphoric heartbreak”. Då var skottarna rykande het hype.
Nu är de ett av få namn som musikindustrin tror har potential att bli stora på det gamla sättet.
Därför fick James Allan ta sitt band till Kalifornien och spela in i ett hus vid havet i flera månader med stjärnproducenten Flood ( U2, Depeche Mode, Nine Inch Nails).
Mer Bono numera
Vi får blott tre nya låtar i kväll. Men även om singeln ”Euphoria, take my hand” är stark känns det i maskinellt arenarullande ”Shine like stars” som att Allan numera hellre vill vara Bono än Joe Strummer.
De spelar sin Jesus And Mary Chain-iga version av ”Be my baby” och en gripande ”Flowers and football tops” med bara sång och keyboards.
Läktarvrål
Nytillkomna J onna Löfgren från Boden står i röken längst bak och ger trummorna vad de tål.
Publiken läktarvrålar sig bokstavligen genom hela setet.
Men nervdallret från kvällen för två år sedan, när Glasvegas fortfarande hade massor att bevisa, fastnar emellanåt i poser.
Jag hoppas att det här inte är ett nytt fall av för mycket för snabbt.
Svaret får vi kanske nästa gång, på Annexet i maj.