Burdust & underbart
Publicerad 2011-07-04
Tacka inhopparen Holt för Slayers ursinne
GÖTEBORG. Scendekoren är lika enkel som beskrivande.
32 Marshallådor tydliggör vad det handlar om.
En simpel fokuskraft som gör dig platt, halvdöv och – när den så önskar – riktigt tilltryckt.
Tacka den där vikarien för det.
Beroende på infallsvinkel går det antingen helt rätt eller käpprätt fel från start.
Problem med gitarrljudet på högerflanken gör att Kerry King tillbringar större delen av öppningsnumret ”Disciple” morrandes i kulissen. Han blir arg. Påtagligt upprörd. Väldigt röd i ansiktet och uppriktigt förbannad.
Vilket i detta sammanhang bara är något önskvärt. För den där frustrationen mynnar ut i en av de mer intensiva tagningar av ”War ensemble” jag har hört på senare år.
Men detta ursinnesutfall är långt ifrån enbart den kedjeklädde sexsträngarens förtjänst. I stället är det hans kollega till vänster som gör det omöjliga – och kliver bort från inhopparpositionen och träder in i fokus.
Holt har pondus
Ni känner till det där. Den officiella versionen pratar om ett spindelbett vars komplikationer har gjort originalgitarristen Jeff Hanneman oförmögen att genomföra en så riffintensiv show som detta kraftpaket kräver.
I stället är det en cendréfärgad kalufs som vaggar därborta. Som rusar sig igenom ”Postmortem”, ”Black magic” och ”Chemical warfare” som om han inte vore satt till världen att göra något annat.
Just en sån hjälte är Gary Holt, specialvärvad från grovt underskattade Exodus. Med en säkerhet som inte bygger så mycket på stora gester som på pondus äger han scenen, och blir därigenom en lika viktigt vitamininjektion för gruppen som Dave Lombardo var vid sitt återträde.
Adrenalinpumpande
Det blir då en timme som inte bygger på lycka. Som är lika ovänlig som den värsta tvättstugetaliban. Och som därmed också blir den perfekta presentationen av exakt hur burdus – och adrenalinpumpande underbar – den här genren faktiskt är.