Proffsig nostalgi, Bryan
Publicerad 2011-06-10
till den bredbenta rockmannen
”Waking up the neighbours” var min första cd. Jag var elva och pojkrumsdrömde om en bredbent rockman i jeans, t-shirt och gropig hy.
Det var början på ett obstinat idoliserande som kulminerade med att jag fick sjunga ”Cuts like a knife” på scen tillsammans med min hjälte på Scandinavium i Göteborg.
Det var senast jag såg Bryan Adams.
Åren har varit snälla mot 51-åringen, som ser ut exakt som sist.
Tjugotvå spelningar
Artisten och modefotografen är fortfarande ett fullblodsproffs. Men viktigare, trots att han konserterat i Sverige tjugotvå gånger gör han jobbet med en spelglädje som borde gått i pension för femton år sedan.
Ställ honom på en stadion, ställ honom bredvid en berg- och dalbana.
Ingen kan som kanadicken få massorna att falla i allsång till hyvens skogshuggarrock.
Luren mot scenen
”Thought I’d died and gone to heaven”, ”Hearts on fire” och ”Summer of ’69” sprider ett ohinderligt nostalgileende över mina läppar.
Under extranumret ”Run to you” ringer jag min storasyster och riktar luren mot scenen. Kritikern har redan stämplat ut och träffas åter nästa vecka.