Anthrax levererar – men borde vara mer smittsamma
Publicerad 2011-07-04
GÖTEBORG. Det finns en grund av det försvårande slaget.
Som att New York-gruppen går på scen inför ett Ullevi som inledningsvis knappt är till tredjedelen fullt. Som att arenaljudet är lika nyanserat som en slagborr, eller att Sepulturas Andreas Kisser tvingas axla den otacksamma rollen som föga framträdande vikarie för barnledige gitarristen Scott ”Not” Ian.
Det är det spelutrymme som ges. För även om inramningen tycks presentera ett paket med fyra solidariskt presenterade grupper är kvintettens funktion den för en uppvärmningsakt.
I ett hårt trimmat och kvantitativt återhållet set sätts ett naturligt fokus på de aktningsvärda åren mellan 1985 och 1988, med några oväntade utzoomningar i form av ”Only” och ännu osläppta ”Fight ’em till you can’t”.
Det som görs är då knappast dåligt. Det blir det aldrig med en repertoar som innehåller såväl ”Caught in a mosh” och ”Madhouse” som ”I am the law”.
Men det är knappast heller Anthrax i sitt mest smittsamma utförande.