Beyoncé slår knock-out på Globen
Publicerad 2013-05-30
Konserten börjar på riktigt mot slutet.
Då slår Beyoncé knock-out efter knock-out.
Man reser sig inte förrän domaren har räknat till 587.
Tack, jag vet.
Jag vet.
Showen ingår i en amerikansk underhållningstradition och mallen är given på förhand.
Det ska vara dans. Det ska vara otaliga klädbyten. Artisten får gärna dyka upp ur olika hål i scengolvet eller åka linbana över hela arenan. Tydligen är det också en naturlag inom modern r’n’b och pop att jobbiga och onödiga hårdrocksolon ska få kliva fram och hälla klipulver i öronen.
Det är som det är. Men med risk för att låta som en grinig och 36 år gammal farbror från Kiruna:
Kläder sjunger inte. Kläder spelar inte några instrument. Och hur spektakulära kläderna än är så skriver de inga låtar heller. Visst, ibland kan det verka som att en risig singel är producerad av en gammal stövel utan sula, men så är inte fallet.
Skrälligt ljud
Klädbyten innebär att publiken får sitta och titta på förinspelade videor i stället. Och just Beyoncé ska hinna med en del. Gardroben måste skifta mellan nattklubben Moulin Rouge och franska hovet på 1700-talet och finmiddag och läder och hiphop och balett på operan och barnkalas på knappt två timmar.
Det mesta ska dessutom rivas av i första halvan av konserten. Det innebär att publiken får sitta och titta på många förinspelade videor med innerliga motiv och budskap. Gärna i slowmotion.
Och i elva fall av tio fungerar just musikvideor bättre på Youtube än i Globen.
Beyoncé har överhuvud taget ganska bråttom. Flera låtar framförs i korta och rumphuggna versioner. Teknikerna verkar inte heller hänga med och mycket låter därefter – balladen ”I miss you” faller nästan i bitar eftersom ljudkvaliteten hoppar bungyjump. Det ekar och skräller och studsar.
Onödigt lull-lull
Ibland är koreografin viktigare än melodierna. Och ibland tycks Beyoncé vara mer intresserad av hård attityd än musik.
Men det vänder. Och när det vänder undrar man varför Beyoncé över huvud taget behövde spöka ut sitt material med en massa lull- lull.
Musiken, bandet och rösten räcker. Det behövs inget mer.
Efter att Queen Bee flugit högt över publikens huvuden och landat i en fullständigt knäckande version av ”Irreplaceable” slutar man inte tappa andan.
Vansinnigt vackert
På skiva är ”Love on top” exempelvis ett trevligt albumspår, och inte så mycket mer. Här, i upphetsningen efter ”Irreplaceable”, förtjänar samma låt att bli adlad.
Och i ”Survivor” och ”Crazy in love” och ”Single ladies (put a ring on it)” lyckas Beyoncé vara både Sam and Dave och Whitney Houston på samma gång. Utlevelsen sänder stötvågor över hela arenan.
Och apropå Whitney Houston.
När Beyoncé sjunger en vers och en refräng av ”I will always love you” blir det alldeles tyst. Det är en vansinnigt vacker hyllning till en av tidernas största artister.
Stampar och skakar
Konserten kunde ha slutat där, men Beyoncé toppar det genom att plocka fram makalös, improviserad gospel mot slutet av ”Halo”. Hon grimaserar och kryper ihop och stampar och skakar på håret, som om känslorna inte får plats i kroppen. Då är det en fenomenal föreställning. Då är det så bra att ateister börjar ropa efter Gud.
Så bra var konserten låt för låt – Markus Larsson har satt 
på alla låtarna!