Festivalernas standard kan snart skörda offer
Publicerad 2011-06-24
Joacim Persson varnar för arrangörernas sparhets och avkastningskrav
Då och då blir festivaldöden allvarligare än kvällstidningarnas överord för att beskriva vikande publiksiffror.
Det blir tragedi på riktigt.
Men vi glömmer snabbt.
Förra sommaren var det tio år sen nio människor dog i trängseln framför Pearl Jam på Roskilde.
Ett år tidigare dog en 19-årig kvinna i kaoset på Holes Hultsfredskonsert.
Sedan dess har medvetenheten, handlingsförmågan och de ekonomiska resurserna ökat dramatiskt när det kommer till säkerhet på musikfestivaler. I dag är förändringarna självklara. Som att kravallstaket ofta delar av publikmassorna på större scener för att minska trycket, färre tillåts komma in till tältscener och att publiksurfning är förbjudet och bannlyst.
Men festivalsäkerhet handlar givetvis inte bara om vad som händer när artisterna uppträder.
Förra veckan blev en tuff prövning för den tåliga hårdrockspubliken. Metaltown på nya mark, en obygd bland stall och travbanor nästan en och en halv mil utanför centrala Göteborg, var vid sidan av en prickfri lineup ett arrangörsmässigt haveri. Att besökarna ska kunna förvänta sig rimlig service efter att ha dammat in drygt 1 500 kronor i arrangörens ficka – självklara saker som matställen nog för att slippa köa bort sina favoritband – kan vi kanske blunda för. Bedrövligt, men skadar åtminstone ingen. Generalfel som felplacerade scener, minimala passager och Metaltowns problem med bussbolaget kan däremot sluta i katastrof.
Att ingen kom till skada när ett lämmeltåg av människor irrade runt på landsvägen på fredagsnatten i jakt på buss, skjuts eller taxibilar med timslång väntetid är ren och skär tur. Precis som skyfallet som förmodligen räddade förra årets Sonisphere från allvarliga olyckor. Syndafloden tvingade 47 000 besökare att röra sig som sniglar i lervällingen på det uppenbart för lilla festivalområdet.
Bakom utskällda Sonisphere 2010 och förra helgens Metaltown står den erfarna konsertarrangören Live Nation. Varför tillställningarna vid sidan av programmen ändå hållit så låg standard går bara att spekulera i. Cynikern i mig gnäller om sparhets och avkastningskrav men jag vill väldigt gärna ha fel.
Slarv och feltänk är så mycket enklare att ändra på.
För det har gått bra de här gångerna. På nästa festival kanske inte slumpen är lika snäll.